Här på ambassaden är det mycket att göra inför det svenska riksdagsvalet, och det kommer det att vara även efter valet. I Finland följer man med stort intresse den svenska inrikespolitiken och den stundande regeringsbildningen. Vår uppgift är att fundera över vad olika scenarier kan betyda för Finlands del.

Det känns inte riktigt passande att spekulera i valutgången här på ambassadens blogg. Utsikterna för det finsk-svenska samarbetet är utmärkta, oavsett valresultat. Samarbetet kommer att fortsätta med samma intensitet och i samma positiva anda som hittills.

Så låt mig välja ett lättare ämne, till exempel trafiken. Jag har nu bott i Stockholm i två år. En diplomat gör observationer på sin stationeringsort. Vissa dagar åker jag kollektivt till jobbet, andra dagar tar jag bilen. Ibland cyklar jag för motionens skull.

Finskt paragrafrytteri?

Om jag får göra en grov generalisering skulle jag säga att svenskarna är lite mer optimistiska, hövliga och uppmuntrande än finländarna. I trafiken verkar skillnaderna jämnas ut. Där är allt ”lagom” som bortblåst.

Jag har två tänkbara förklaringar. Antingen händer det något med människor, oavsett nationalitet, när de får hjul under sig. Två eller fyra. Vi ska framåt till varje pris, om så på bekostnad av våra medmänniskors existensberättigande.

I trafiken har man å andra sidan inom loppet av ett par minuter mött ett dussintal medmänniskor. Olika människor beter sig olika i olika situationer. Möten på ett par sekunder tillspetsar ens bild av verkligheten. Man förhåller sig lätt onödigt kritiskt till sina medtrafikanters manövrar.

En sak förbryllar mig dock. Vi finländare tar ju oftast regler och lagar på stort allvar. Jag är inte du med högerregeln när jag kör bil i Stockholm. Vi talar alltså om väjningsplikt i omarkerade korsningar.

Här, till skillnad från i Finland, väntas inte den som kommer från höger alltid tillämpa sin förkörsrätt. Utanför huvudleder, i bostadsområden och på parkeringsplatser verkar huvudregeln vara att den som kör på den till synes bredare vägen har företräde. Trots att hen kommer från vänster.

Flexibla korsningslösningar

Att stanna och lämna företräde orsakar däremot också förvirring. Ingen vågar åka först eller så vinkar bilisten som kommit från höger glatt som tack för att du väjde. Det kan vi finländare förstås ta lärdom av, man kan visa tacksamhet även då det är ”onödigt”.

Hittills har allt gått bra. Kanske har jag blivit integrerad i det svenska samhällets finesser och lärt mig att på en bråkdels sekund förhandla med mötande bilist. Med ögonkontakt och bestämd körstil löser vi flexibelt en korsning i taget.

Jag har också hört – och det har inget med Sverige att göra – att regler är till för dem som annars inte vet hur de ska agera. Nåt som skulle kunna tillämpas på användningen av blinkers, men det tänker jag inte gå in på närmare.

Jag tar gärna emot tips och kommentarer kring väjningsbeteendet i Stockholm. En liten grej oroar mig. Att känna till och följa trafikregler verkar vara på nedåtgående i Sverige. Detta som en följd av ökade trafikmängder och begränsade resurser att ingripa i annat än grova förseelser.

När man bor utomlands är det mänskligt att upprätthålla en balans mellan positiva och negativa saker i förhållande till sitt hemland. Någonting måste man ju hitta på. Att hitta negativa saker i Sverige är antagligen svårare än i resten av världen. Speciellt om man råkar vara från Finland.