”Tröskeleffekten”

Puolustusasiamies Manu Tuominen
Manu Tuominen är försvarsattaché

 

Den 17 februari publicerades en rapport som Försvarsmakterna i Sverige och Finland skrivit om möjligheterna att fördjupa det bilaterala militära samarbetet mellan våra två länder.

Som nybliven försvarsattaché i Sverige har jag fått äran att skriva några tankar på ambassadens blogg. Det är till och med en skyldighet, så jag hoppas att jag inte uppfattas som ett troll.
Vad passar då bättre än att tangera de aktuella samarbetsfrågorna mellan de två före detta ”rikshalvorna”. Åsikterna är mina egna.

Finlands president J.K. Paasikivis arv till eftervärlden är välbekant i Finland. Jag promenerade förbi hans staty nästan dagligen när jag jobbade på Försvarsministeriet i Helsingfors. Under statyn står texten: ”All vishets begynnelse är att erkänna fakta.” När jag gick förbi statyn brukade jag fundera på vad han egentligen menade med sina ord?

I samband med krisen i Ukraina hörde jag åter Paasikivis ord eka. Ny fakta har skapats. Det som satt löst har tagits.

På sistone har det talats mycket om det bilaterala samarbetet mellan Sverige och Finland. Den rådande försvarspolitiska teorin om ”nätverkning” och att säkerhet byggs ”tillsammans med andra” stöder en fortsatt utveckling av detta samarbete, trots att vi har så olika försvarslösningar.

Finland och Sverige har länge samarbetat inom området, särskilt i olika krishanteringsoperationer. Men vi har inte jobbat lika intensivt ihop på hemmaplan. Det känns som att det funnits en viss bakomliggande strategisk otro gällande det bilaterala samarbetet i undantagsförhållanden, som härstammar från krigsåren. Trots att Finland under vinterkrigsseminariet i början av februari i Stockholm visade stor tacksamhet för det mångsidiga stödet Sverige faktiskt gav Finland under den vinterstormen.

Vår f.d. ambassadör till Sverige och minister Max Jakobson har i sin bok ”Bokslut” resonerat att ifall Sverige och Finland haft ömsesidiga försvarsgarantier skulle inte Stalin ha attackerat Finland 1939. Jakobson skriver att ”på samma sätt hade Sverige genom att förbinda sig att försvara Finland kunnat få Stalin att besinna sig. Ett krig mot Sverige stod inte på hans program”. Med andra ord – tröskeln skulle ha varit för hög.

Inom andra samhällsområden, som i industriella och finansiella frågor, har vi redan hittat mycket synergi mellan våra länder. Våra industrier, banker osv. har behövt varandra för att bli starkare och kunna möta globaliseringen.  Det tog över 10 år att skapa en gemensam kultur inom bankkoncernen Nordea. I dag delar de ut stora dividender. Har vi som jobbar på försvarsarenan samma tålamod när det gäller att vänta på resultat?

Det bilaterala samarbetet inom försvaret har nu begränsats till det fredstida samarbetet. Någon försvarsallians planeras inte. Men var går gränsen mellan olika faser av en kris? Det har säkert många funderat på när den nya termen ”hybridkrigsföring” tagits i bruk.

Faktum är att det svenska försvaret har i uppgift att försvara Sverige, och det finska försvaret i sin tur att försvara Finland. Men är det inte ändå så att vi tillsammans även utgör en ”helhet”? Åtminstone har vi ganska liknande säkerhetspolitiska profil.

Kan ett fördjupat försvarssamarbete under fredstid bidra till att den inre tröskeln sänks? Åtminstone så pass att det blir tekniskt enklare för försvarsmakterna att samarbeta även i olika undantagsförhållanden, skulle det krävas? Bidrar det då inte också till att den yttre tröskeln höjs?

Då gynnar det säkert våra gemensamma intressen att fördjupa samarbetet vidare.