Det gångna året har varit dramatiskt och det har varit sorgligt. Just när vi började se fram emot att bli av med pandemin och började blicka fram emot en normal vår och sommar attackerade Ryssland Ukraina. Plötsligt har vi ett gammaldags primitivt krig mitt i Europa, inte långt från Finland och Sverige. Nu har detta krig snart pågått för fullt i ett års tid  – och det är bra att minnas att krigets första fas ju faktiskt började redan år 2014.

I Finland var det skrämmande mycket som påminde om Sovjetunionens attack mot Finland år 1939. Därför var det inte så konstigt att Nato-opinionen mycket snabbt svängde – det tog inte mer än ett dygn. I Finland hade vi länge haft ett mycket stabilt opinionsläge, så att ca 50 % var emot Natomedlemskap, ca 20 % förordade det och ca 30 inte hade någon åsikt. Nu blev siffrorna de omvända – dessutom med råge så att mer än 50 % förordade Natomedlemskap, under 20 % var emot det och fortfarande ca 30 % inte hade någon åsikt.

Under våren smalt sedan denna sistnämna kategori, så att nästan 80 % kom att vara för ett medlemskap. Det är också den siffra som vi har idag. Finländarna konkluderade helt enkelt att vi behöver skydd och den organisation som kan erbjuda det bästa skyddet är Nato. När riksdagen i slutet av våren röstade om Natomedlemskapet föll rösterna 188–8.

Ambassadens allra viktigaste uppgift under våren var att bidra till att Finland och Sverige skulle komma till samma konklusion gällande eventuellt Natomedlemskap och att försöka få konklusionerna och de behövliga besluten så synkroniserade som möjligt, gällande både innehåll och tidpunkt. Den politiska ledningen i båda länderna och vi alla som hjälpte till i detta lyckades perfekt med att nå målet. Den 18 maj i Bryssel överräckte våra Natoambassadörer ansökningarna till generalsekreterare Jens Stoltenberg precis samtidigt.

Även statsbesöket till Sverige blev historiskt

Våren kröntes av president Sauli Niinistös och fru Jenni Haukios statsbesök till Sverige. Också statsbesöket har, med rätta, beskrivits som historiskt.

Den svenska regeringen fattade sitt Natobeslut ett par timmar innan det finska presidentparets flygplan landade på Arlanda. Det slutliga beslutet för Finlands del fattades faktiskt i Stockholm i form av en så kallad presidentföredragning, där presidenten befann sig på den finska ambassaden och regeringen satt hemma i Helsingfors. Stockholm och vår ambassad har härigenom skrivit in sig i historieböckerna!

Det var många som tolkade statsbesöket som planerat i anslutning till vårens säkerhetspolitiska processer. Men jag kan nu avslöja att initiativet och inbjudan, inklusive datumförslag, till besöket kom från den svenska statsledningen redan före upptrappningen av läget i Ukraina. Den svenska statsledningen verkar ha en otroligt bra intuition!

Det var på alla sätt ett laddat besök. En höjdpunkt för mig personligen var att se de båda grånade statsöverhuvudena stå på den inre borggården sida vid sida, omgivna av den svenska hedersvakten. Så står Finland och Sverige, sida vid sida i soliga tider liksom i tider av omvälvning och kris.

Finland och Sverige står hand i hand i Natoprocessen

Ratificeringsprocessen i de olika länderna har hittills gått i rekordfart. Nu hoppas vi på att de två återstående ratificeringarna, Ungerns och Turkiets, också görs inom kort. Det är inte bara i Finlands och Sveriges intresse att bli Natomedlemmar, utan också i Natos intresse att få oss som medlemmar.

Finland och Sverige kompletterar varandra oerhört bra vad gäller försvarsförmågor – och vi är självklart mycket viktiga vad gäller säkerheten i hela Östersjöområdet. Och för att vara helt klar: Finland och Sverige lämnade in sina ansökningar tillsammans och vi kommer också att bli medlemmar tillsammans. Detta är i allra högsta grad i Finlands (och Sveriges) intresse.

Besöksutbytet mellan Finland och Sverige har intensifierats

Under hösten har ambassadens viktigaste uppgift varit bevakningen av det svenska riksdagsvalet och regeringsbildningen. Många svenska ministrar har redan hunnit besöka Helsingfors och då har vårt jobb varit att bidra med bakgrundsmaterialet. Därtill har vi hjälpt otaliga finska delegationer med att identifiera sina svenska motparter och med att göra upp besöksprogram.

Nu sker det som under pandemin visade sig vara nödvändigt, men bristfälligt: aktörer, vare sig det handlar om departement, myndigheter eller andra organisationer etablerar nu kontakter med sina motparter, för att tillsammans kunna bygga upp krisberedskap och resiliens. Det här hjälper oss, båda länderna, att bättre tackla nästa kris när den nalkas, vare sig det handlar om en pandemi eller något annat. Kriser har vi förstås på bordet redan nu, en säkerhetspolitisk kris och en energikris framför allt.

Också näringslivssamarbetet har intensifierats. Redan pandemin innebar att den svenska marknaden blev viktigare för de finska företagen. Nu när de finska företagen lämnat den ryska marknaden har den svenska marknadens betydelse ytterligare stärkts. De flesta företag ser just Sverige som den primära ersättande marknaden. Också det här märker vi tydligt på ambassaden och i vårt Team Finland, där Business Finland redan stärkt sina resurser och Finsk-svenska handelskammaren likaså har fullt upp.

Finlands synlighet har ökat i Sverige

För oss på ambassaden har det gångna året varit speciellt också för den stora och positiva synlighet som Finland fått i Sverige. Det har varit mycket speciellt att just i dessa tider få representera Finland i Sverige.

Tack för den otroligt fina uppskattning som vi fått ta del av. Jag kan försäkra att det nog fortfarande är många samhällsområden där Finland har skäl att snegla på Sverige. Detta är ju det bästa läget – att vi båda kan lära av varandra. Låt oss fortsätta att göra detta under år 2023!

I år tror jag att vi alla har samma nyårsönskan: att anfallaren lämnar de ockuperade områdena och vi får fred i Ukraina. Jag önskar er alla en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR.

I en podcast-intervju berättar artisten Sabina Ddumba om åren då hon bodde i Fisksätra. Fisksätra är en av de många miljonprogramsförorten som byggdes under 1960- och 70-talen och ligger i Nacka. Om hon tänker på hem, tänker hon på Fisksätra, Fiskis. Men Ddumba är en svart kvinna och då hon åkte med tåget till Fisksätra hände det ibland att de andra passagerarna i en fyra flyttade på sig för att hon skulle kunna stiga av utan att hon hade indikerat att hon skall stiga av. De andra passagerarna visste att Ddumba skulle stiga av vid Fisksätra eftersom hon var svart. De efterföljande stationerna skulle vara omringade av ”folk med båtar och rich people” – och det rika folket var vitt.

Jag har besökt många gånger Stockholm tidigare och för mig har kontrasten mellan stadsdelarna alltid varit en av de största skillnaderna mellan Stockholm och Helsingfors. I Stockholm märker man direkt om en stadsdel är ”bra” eller ”dålig”, medan i Helsingfors är det mer komplicerat. Helsingfors saknar också för det mesta de fina villaområdena som byggdes efter sekelskiftet i Stockholm. Helsingfors har fina höghusområden men de mest välbärgade villaområden består oftast av ganska vanliga hus från efterkrigstiden.

Kapital och ambitiösa mål skapar en annorlunda stad i Sverige

Kanske saknades det kapital i Finland? Till exempel Saltsjöbaden – ett annat område längs med järnvägen till Fisksätra – var i tiderna släkten Wallenbergs projekt. I Finland fanns inte likadana dynastier som såg till att fina villor skulle byggas omkring Helsingfors, och då kapitalet sedan fanns för att bygga områden såsom Westend och Granö var de arkitektoniska idealen redan annorlunda.

Under rekordåren, särskilt på 1960-talet och början på 1970-talet, var det i sin tur politiken som skiljde Finland och Sverige åt. Sverige hade en lång period av socialdemokratiskt styre och det genomfördes ett ambitiöst projekt med målet att bygga en miljon nya bostäder. Sverige lyckades faktiskt att bygga en miljon nya bostäder, men nackdelen med projektet var att många av de nya bostadsområdena blev stora och monotona höga hus. Fisksätra, som Sabina Ddumba bodde i, är en av dessa förorter. I Finland var målsättningen inte lika ambitiös och förorten från 1960- och 70-talen i Helsingfors är oftare små och husen bara tre eller fyra våningar höga jämfört med Stockholm.

Pontus Herin, som växte upp på exklusiva Djursholm i Danderyd, provade att bo i det utsatta Tensta i Stockholm 2006–08. Han skildrar erfarenheterna i sin bok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (2012). Herin beskriver Tensta sett från E18-motorvägen som gråa betongklossar utslängda med en klinisk regelbundenhet. Den brutala synen påminde om ett amerikanskt fängelse och var för brutal för att man skulle kunna skämta om den.

Sverige erbjuder hjälp och invånarna diversifieras

Senare tog Sverige emot såväl mer arbetskraftsinvandrare som flyktingar. Sverige erbjöd hjälp mycket mer generöst, men denna politik hade på samma sätt en nackdel som det ambitiösa bostadsmålet. Det hände att andelen invandrare i ett och samma bostadsområde ökade snabbt, och ibland blev Sabina Ddumba så provocerad i tåget att hon åkte vidare till nästa station även om hon ändå bodde i Fisksätra.

Om vatten inte finns så skapas det i Helsingfors

Utgångsläget är alltså annorlunda i Helsingfors. Helsingfors har senare också haft en ambitiös politik för att bryta ned segregationen – för det finns förstås också mer lågutbildade och fattiga områden i Helsingfors. Helsingfors stad lät länge bygga prisreglerade bostadsaktiebolagslägenheter, och även om systemet senare slopades har man försökt att skapa en jämn fördelning mellan olika upplåtelseformer genom att införa hyresreglerade hyresrätter, hyresrätter med marknadshyra och bostadsaktiebolagslägenheter i varje stadsdel.

Självklart är inte Helsingfors bostadssituation heller perfekt. När problemen korrigeras sker det även på en ambitionsnivå som nästan blir lite komisk. Till exempel var Nordsjö länge känd som en stadsdel där allmännyttiga hyresrätter var många och invånarnas inkomst- och utbildningsnivå förhållandevis låg. För att skapa en mer beblandad invånarstruktur byggdes en artificiell kanal och högklassiga bostadsaktiebolagslägenheter längs med kanalen, och området döptes också till Solvik utan att namnet hade någon historisk förankring. Till slut lyckades området ändå balansera befolkningens sammansättning.

Lyckade parker och esplanader i Stockholm

Stockholm har å andra sidan fler såväl små som stora gröna områden nära centrum. Till exempel Kungsträdgården och Humlegården är vackra och välskötta parker där det är skönt sitta ned och titta på folkvimlet och de välvårdade rabatterna. Gärdet och Djurgården är stora grönområden nära city där man kan ta en promenad och Karlavägen och Valhallavägen bjuder på fina utsikter medan man åker med buss. Helsingfors har Esplanadparken men staden skulle kunna bygga fler likadana parker nära stadskärnan.

Infrastrukturen i förorterna i gott skick

Politikerna i Stockholm har sedan flera år tillbaka haft en ambition att bygga bort segregationen, eller åtminstone motverka den med stadsplanering. Ett sätt är att knyta ihop olika stadsdelar för att skapa en mer sammanhängande stad. Miljonprogramsområdena omringas ju ofta av motorvägar och ligger långt borta från innerstaden, och blir därför ofta isolerade. Ett sådant projekt är Årstafältet, där det utsatta området Östberga och det mer välmående Årsta ska byggas ihop. I programmet föreslår staden nästan 1000 nya bostäder, förskolor, parker och stråk i Östberga. Förhoppningen är att fler människor som flyttar in skapar mer liv och rörelse samt större trygghet i området. Även en ny tunnelbanehållplats planeras.

Och de utsatta områdena har sociala problem, men områdena är oftast i gott skick i motsats till fattiga områden i många andra länder. Medan Pontus Herin bodde i Tensta tänkte han fortfarande att husen såg tråkiga ut men till sin förvåning märkte han att de hade renoverats och det fanns sällan något klotter på väggarna. Även till exempel badhuset, biblioteket eller lekplatserna höll måttet. Livet i Tensta var snarare vardagligt än slumaktigt, om än etniskt segregerat.

Text: Janne Peuhkuri

Jag flyttade från Helsingfors till Stockholm i början på augusti. Här har Finland en rätt så stor ambassad, och det finns en förklaring till det. Sverige är den närmaste bilaterala kumpanen för Finland. De historiska, geografiska och kulturella banden är starka. Att Finland och Sverige beslöt sig för att samtidigt ansöka om medlemskap i Nato har i alla fall inte minskat på denna närhet.

I ambassadens arbete syns de nära relationerna i att det ofta är bråttom; umgänget med kollegor från Sverige och andra länder är aktivt, och utbytet av högnivåmöten är kontinuerligt. Det som händer i Sverige är av stort intresse i Finland – och jag vågar påstå att så är fallet även tvärtom.

Som en finsk diplomat kunde jag inte tänka mig en mer intressant eller givande stationeringsplats. I Stockholm är mitt ansvarsområde utrikes- och säkerhetspolitik. I praktiken innebär arbetet bland annat att delta i möten och seminarier som berör ämnet, umgänge med kollegor inom samma område, mediebevakning, rapportering till Helsingfors och förberedelser av högnivåmöten.

I det här jobbet är ingen arbetsdag den andra lik – en likadan arbetsdag har jag under min diplomatkarriär ännu inte stött på. Här är dagboksanteckningar från en av dem från den gånga hösten:

Kl. 6.30

Väckarklockan ringer, mörkret får det att kännas som att det ännu är midnatt. Jag känner mig ännu sömnig. Det är höst i Stockholm och solen går inte längre upp tidigt. Som tur är man som finländare van vid den skiftande ljusmängd som norra Europas årstider för med sig.

Morgonsysslorna är nästan klara när dörrklockan ringer.

Kl. 8

Vid dörröppningen står husbolagets gårdskarl. Han har kommit för att ändra namnet på min dörr. Nu står där ännu lägenhetens tidigare invånare. Precis som i Finland brukar invånarnas efternamn stå på dörren. Till skillnad från Finland har jag dock lagt märke till att man i Sverige även märker förnamnets första bokstav. Gårdskarlen frågar mig hur jag önskar att namnet ska stå. Jag beslutar mig för endast efternamn. En halvtimme senare står namnet ståtligt på dörren. Efteråt tänker jag på öppenheten i de nordiska samhällena. I mina tidigare stationsländer skulle ett namn på hemdörren inte komma på fråga.

Kl. 8.30

När gårdskarlen har åkt går jag till dagens första möte. Mötet har initierats av ett EU-land. I Sverige har det just varit val. Med stort intresse väntar man på besked om det nya regeringsunderlaget. Sist tog bildandet av regering rekordlänge. Den här gången önskar vi alla att regeringen tillsätts snabbt. Från och med januari är Sverige EU-ordförandeland. Ordförandeskapet kommer inte under en lätt tidpunkt. I Europa råder krig, det säkerhetspolitiska läget är svårt och tillgången och priserna på energi väcker oro.

Kl. 10.15

Mötet är slut. Jag går tillsammans med min kollega, ambassadörens ställföreträdare Janne, till kontoret på ambassaden. Solen värmer den annars kyliga höstdagen. Vi stannar utanför Polens ambassad. Vid grinden har det ställts fram bilder på teckningar ritade av barn. På den första bilden har barnen ritat stridsvagnar och soldater under andra världskriget. På den andra bilden syns teckningar ritade av ukrainska barn i år. Igen stridsvagnar och soldater. Jag stannar upp för att titta på bilderna. Solen går en liten stund bakom molnen. Jag får kallt.

Vi är tillbaka på Finlands ambassad. Jag kollar upp vår praktikant Saaras arbetssituation och ringer ett samtal till en kollega i Helsingfors. Jag konstaterar för mig själv hur smidigt det är att sköta ärenden då tidsskillnaden mellan Finland och Sverige endast är en timme. Ärenden löser sig direkt. Efter det äter jag snabbt en lunch som jag  tagit med mig hemifrån och som rest i min handväska hela förmiddagen. Som tur bjöds det under morgonmötet på bulle och kaffe, eller som svenskarna säger, fika!

Kl. 11.45

Jag skyndar mig från kontoret till centrum. Ett Nato-seminarium ska börja, och bland talarna finns även experter från Finland. Vår praktikant Erika är redan där och har reserverat bra platser till oss i salen. Jag noterar att bekanta kollegor från EU-länders representationer finns på plats. Vi utbyter några ord innan tillställningen börjar. Alla är intresserade av Finlands och Sveriges gemensamma resa till att bli medlem i Nato. I seminariet råder ett samförstånd om att Finland och Sverige är starka säkerhetsskapare; hela Europas och det transatlantiska områdets säkerhet stärks när Finland och Sverige blir medlemmar i Nato.

Kl. 13.30

Efter seminariet återvänder jag till ambassaden. Under förmiddagen har det kommit en brådskande rapportförfrågan från Helsingfors om ett aktuellt ämne, och att svara på det står näst på listan. Det måste bli klart ännu idag.

Efter det har jag ett möte med min kollega Laura som sköter ekonomiska relationer och handelspolitik på ambassaden. På ambassaden ska det senare under samma vecka ordnas ett evenemang av Business Finland som riktar sig till företag inom telemedicin. Jag har lovat att hålla välkomstord på evenemanget. Ämnet är inte så bekant för mig från förut, och jag använder en del av eftermiddagen för att fördjupa mig i det. Laura har skrivit ett talutkast som vi kompletterar ihop. Här upplever jag jobbets utmanande sida. Omfånget på ämnen som behandlas är gigantisk, och man kan inte vara expert på allt. Men ett intresse för allt bör man ha, även de frågor som inte är ens starkaste kunskapsområde.

En annan viktig fråga som ofta lyfts fram i en diplomats arbete är vikten av samarbete, det går inte att betona för mycket. På ambassaden har vi ett bra och fungerande team – det är en viktig förutsättning för att Finlands intressen ska skötas på bästa möjliga sätt.

Kl. 17.30

Ibland händer det också att man jobbar under kvällar, det finns arbetsrelaterade mottagningar där det förväntas deltagande. Även under sådana mottagningar arbetar man för att föra Finlands talan på ett fördelaktigt sätt. Idag har jag ändå en ledig kväll. Det betyder att jag får sysselsätta mig med det jag tycker om allra bäst, nämligen att gå till gymmet för att träna!

Min lekplats var kyrkogården där mina morföräldrar jobbade. Min morfar var kyrkvaktmästare och därmed ansvarig för kyrkan, kyrkogården och församlingshuset. Det var han som grävde gravarna och ringde i de jättestora klockorna. Det var han som, med mormor, tog hand om arrangemang för allt som hände i kyrkan och församlingshuset: dop, vigslar, 50-årsfester och begravningar. Mina morföräldrar kände alla och alla kände dem.

En helt vanlig lekplats var kyrkogården naturligtvis inte. Det var förbjudet att springa, skrika och till och med att vissla. Anständigheten var viktig. Men med sina stora gamla träd och skinande röda rosenbuskar var det ändå en skön plats. Här var det lugnt och tryggt.

Speciellt fascinerad var jag av den medeltida gråstenskyrkan med dess målningar av heliga kvinnor och män. Som till exempel kungen Erik den helige, som under sitt korståg tillsammans med biskop Henrik seglade vid den finska kusten (som, ifall historien om de två helgonen stämmer, kanske anlände till just Kaland, en plats som de facto redan var kristen och som hade nära förbindelser till svenska riket långt innan skriven historia). För att inte tala om alla de adliga släkternas begravningsvapen och gravstenar från 1600-, 1700- och 1800-talet; alla med text skriven på nästan oförståelig gammalmodig svenska.

På den tiden var andra världskriget inte så långt borta. Också Kalands kyrkogård har sina hjältegravar: tiotals namn på unga män och orter där de stupat. En av dem var min mormors far. Över minnesmärken vakar de sorgfyllda ögonen av en kvinna som håller sin stupade son eller man i sina armar; en pietà av Jussi Vikainen, en skulptör från Vemo (Vehmaa) där jag bodde med mina föräldrar och syster på den tiden. Då krig idag pågår så nära oss i Europa tänker jag ofta på denna staty.

Minnen från barndomen kommer tillbaka

Jag är säker att de här barndomsupplevelserna har mycket att göra med mitt intresse i andra människors sätt att se världen. Under min karriär, först som forskare och föreläsare på Åbo Universitet, och senare som finsk diplomat, har detta intresse tagit mig till buddhistiska templen på Mekong-floden, moskéer i Nordafrika, koptiska katedraler i Egypten och animistiska vallfärdsplatser i Sydkorea. Det har också lett mig till Finlands mission vid Förenta nationerna och förhandlingar om hur det gemensamma i mänskligheten borde uttryckas genom politisk och juridisk terminologi.

Och nu har den tagit mig till Stockholm – där allt detta som knyter Finland och Sverige ihop är närvarande överallt. Från Stockholm sett är det tydligt hur mycket av mina barndomsminnen som faktiskt har med Sverige att göra. Min mormor som till och med talade om ‘talriikit’ (tallrikar), ‘kaffelit’ (gaffel) och ‘neestuukki’ (näsduk), även om hon var helt finskspråkig, så som alla andra i den delen av Finland.

Jag är väldigt tacksam för att få möjligheten att lära mig vad Sverige, som jag allra första gången upptäckte i de gamla gravstenarna för 40 år sedan, faktiskt är och framför allt vad den är i dag i sin mångfald. Och jag är väldigt stolt över att ha fått möjlighet att arbeta vid den finska ambassaden som spelar en särskilt viktigt roll i skrivandet av nya kapitel i vår gemensamma historia.

Så ja – kanske var kyrkogården i Kaland ändå inte en så dålig lekplats.

Att svenskar är mer diskussionsglada än finländare hör möjligtvis till gruppen slitna stereotypier. Men man kan inte förneka att det ligger något i det. Det har inte minst varit synligt efter att jag i juni lämnade arbetet i riksdagen i Finland för att börja jobba på Finlands ambassad i Stockholm. Där man i Finland varit van att göra snabba och konsensusinriktade beslut är man i Sverige istället fokuserad på en öppen diskussionskultur. Man diskuterar tills man är överens, och ibland kan det ta sin tid. Då finländarna redan är i fasen av att verkställa något sitter svenskarna fortfarande kvar och diskuterar. I sin helhet upplevs ofta diskussionen i Finland att vara mer pragmatisk medan den i Sverige ibland tenderar att ha en mer ideologisk karaktär.

Även i förspelet till att ansöka om medlemskap i Nato kunde man bevittna det diskussionsfokuserade Sverige, speciellt i jämförelse med Finland.  Här hade den finska regeringen efter diskussioner snabbt påbörjat beredningen av den säkerhetspolitiska redogörelsen som skulle behandlas i alla riksdagens utskott. Under eftermiddagen den 17 maj samlades sedan de finska riksdagsledamöterna för att rösta om statsrådets förslag om att ansöka om ett Natomedlemskap. Och så var det klart. Det effektiva arbetssättet sitter i ryggmärgen, och saker ska gå undan – även i beslutsfattande.

Med facit i hand landade processerna, som innehöll såväl debatt som effektivitet, ändå på samma slutresultat. Eller ja, Finland lär väl ha räckt över sin Natomedlemskapsansökan till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg någon sekund tidigare än Sverige. Det handlar ju trots allt om att vara effektiv.

Diskussionsiver i valtider

Den öppna diskussionskulturen tar sig även starkt i uttryck då det om bara några veckor nalkas val i Sverige. Diskussionen är framför allt det som stämplar valen, det som avgör hur valen blir ihågkomna i historieböckerna. Per-Albin-valet 1936, Grispremievalet 1952 och Villakostnadsvalet 1979, för att nämna några personliga favoriter. Som den svenska statsvetaren Peter Esaiasson uttryckt det döps varje valrörelse i Sverige efter vad som karaktäriserat valdebatten fram till valdagen. Själva valresultatet är sedan en bisak.

Och trenden visar att mängden frågor som diskuteras i Sverige inte håller på att minska – tvärtom. Smörgåsbordet fylls med allt fler frågor som det svenska folket ska beta av.

Vare sig man pratar om grispremievalet eller om ansökan till försvarsalliansen Nato är det med glädje jag följer med det debattrika Sverige. Det finns en otrolig styrka i att ha en öppen debatt och diskussionskultur, där man som en del av samhället inte är rädd för att uttrycka sin ståndpunkt. De Nordiska länderna har sedan länge toppat listorna av pressfrihet, och här är både Sverige och Finland i framkant.  Att det nära samarbetet mellan Sverige och Finland är starkt kan även ses som ett resultat av det – en öppen och rak dialog.  Å ena sidan handlar det om förmågan att skrida till verket, å andra sidan om förmågan att diskutera. Och diskutera lite till. Det är en bra kombination.

Jag heter Greta Neffling och kommer från Åbo i Finland. För närvarande studerar jag fjärde året vid Vasa universitetet med affärsjuridik som huvudämne och offentligt rätt som sidoämne. Jag har alltid varit intresserad av att jobba i en internationell miljö, och funnit särskilt handels- och utrikespolitik samt EU fängslande. Därtill har jag länge velat förbättra mina språkkunskaper i svenska. Därför sökte jag mig till Finlands ambassad när det blev dags för mig att göra min högskolepraktik, och jag har inte ångrat mig – mina förväntningar har både förverkligats och överskridits här på ambassaden.

Under praktikperioden har jag har fått möjlighet att delta i många evenemang och vara involverad i en hektisk post-pandemi-vardag på ambassaden. En normal arbetsvecka har inneburit skrivande av rapporter, deltagande i evenemang och möten samt arbete i telefonväxeln. Utöver det har jag hjälp kollegorna med diverse arbetsuppgifter, till exempel med research.

Världsläget med Rysslands krig mot Ukraina har lett till mycket rapportering och en ökad arbetsbörda på ambassaden i Stockholm. Finlands och Sveriges säkerhetspolitik, med processen kring Natomedlemskapet, har varit ett intressant område att iaktta. Jag är tacksam för att ha fått möjligheten att följa situationen på nära håll.

Presidentparets statsbesök till Stockholm i maj 2022 var även det väldigt spännande. Jag hjälpte till under planeringen och arrangemangen, och fick även träffa både presidentparet och kungafamiljen. Det känns fortfarande overkligt att Finlands Natoansökan till slut skickades in samtidigt som statsbesöket pågick.

Sammanfattningsvis har jag har fått en bra bild av det riktiga arbetet här; ett internationellt jobb med underbara kollegor och motiverande uppgifter. Det har funnits många intressanta utmaningar, och jag tycker att jag har klarat mig bra samt lärt mig mycket. Praktiken har stöttat mina studier, fördjupat mina kunskaper om nationell och internationell politik samt varit inspirerande med tanke på min framtida karriär. Dessutom har jag fått en bättre förståelse för det nordiska samarbetet och relationen mellan Finland och Sverige.

Jag rekommenderar jobbet till alla!

Text: Greta Neffling

Rysslands agerande har skärrat allas vår känsla av trygghet. Vi har matt behövt erkänna att västländernas arbete med att hitta en diplomatisk lösning för att förhindra krig inte gav något resultat, och att Ryssland inte agerat uppriktigt under tiden de byggde upp momentum för en invasion.

Jag tror att alla reagerade på sitt eget sätt på det krig som Ryssland startade. För min egen del har det väckt till liv mina i Viborg födda föräldrars och min släkts personliga minnen och bitterhet gentemot dem, som tvingade min släkt att lämna sina hemtrakter, där deras förfäder bott i otaliga generationer. Människor glömmer inte de orättvisor de upplevt och få har förmågan att förlåta dessa orättvisor. Jag tror även att dessa känslor under en lång tid går i arv från generation till generation.

Under dessa instabila tider behöver Finland och Sverige varann mer än någonsin. För att bemöta våra gemensamma hot behöver vi både bilateralt och internationellt samarbete, vilket även pandemin visade. För Finland och Sverige betyder det ett stärkt samarbete inom bl.a. totalförsvaret i form av försörjningstrygghet och beredskap samt militärt försvar. Finland strävar efter att snabbt utöka försvarssamarbetet med bl.a. USA och Norden, särskilt med Sverige.

När jag skriver detta pågår heta diskussioner om Finlands och Sveriges relation till Nato. I båda länder önskar man att ländernas regeringar ska fatta samma beslut, som bäst kan främja ländernas trygghet. I slutändan gör Finland och Sverige sina egna beslut utifrån sina nationella utgångspunkter och intressen.

Den ökade spänningen har påminnt oss alla om hur viktigt det är att stärka krisberedskapen. Utgångsläget för resiliensen i de nordiska samhällena är god. Våra politiska system är stabila och det har inte bildats stora klyftor mellan olika folkgrupper eller områden. Även den höga utbildningsnivån bidrar genom att försvåra för utomstående aktörer att bedriva hybridpåverkan. Trots det är det viktigt att vi gör oss medvetna om våra sårbarheter och att vi förbereder oss för samhällsstörningar och kriser både personligen och på samhällsnivå. Vi klarar oss bra utan en varm dusch på morgonen, men hur många hushåll klarar sig självständigt i tre dygn med egna vatten- och matförråd, vilket myndigheter rekommenderar?

Under fyra år i Stockholm har jag på nära håll fått bevittna hur Finlands och Sveriges relationer har fördjupats. Tjänstemannautbytet och kontakten på hög nivå har varit rekordaktivt under vintern och våren. Det når sin kulmen under presidentens statsbesök i Stockholm den 17–18 maj. Ett fint avslut till mitt tjänsteuppdrag i Stockholm!

Det finns säkert många svar. Man kan prata on tradition, man kan prata om landets relativt lilla storlek och man kan kan om landets homogena karaktär. Jag vill dock lyfta fram en viktig aspekt: attityden till utbildning.

I Finland finns det en synnerligen bred konsensus om att utbildning är den viktigaste faktorn för Finlands framtida framgång. Som ett litet land, totalt beroende av export, måste Finland vara kreativt och kunnigt. Det finns inga möjligheter att konkurrera via volymer. Finländarna måste hitta sina nischer och vara bland de bästa i världen inom dessa. Några bra exempel på sådant tänkande är Kone (hissar), Vaisala (mätinstrument) eller Nokia (tidigare mobiltelefoner, nuförtiden nätverksinfrastruktur).

Det råder en politisk konsensus om att utbildning och forskning har en viktig roll i samhället. All utbildning är gratis för finländare samt EU-medborgare och de studerande har tämligen bra sociala förmåner. Utbildning anses vara viktigt och inte ens under ekonomiskt svåra tider vill man skära ned i resurserna. Nedskärningar gjordes dock under Juha Sipiläs regering (2015–2019) och för detta har alla involverade regeringspartier betalat ett högt politiskt pris.

I och med att utbildning och forskning anses vara viktiga för landet, har lärarna en hög social status – trots relativt låga löner. Lärarna är högt utbildade och t.ex. alla lågstadielärare har magistersutbildning. Det finns nationella läroplaner men lärarna har full autonomi i klassrummet.

Utvärderingen av eleverna anses vara en viktig komponent i systemet och man börjar med detta genast under årskurs 1. Det finska systemet har också en accelerande karaktär; takten i lågstadiet och i början av högstadiet är ganska lugn, medan gymnasiet (åren 10–12) är ytterst tufft. Det pågår en diskussion om gymnasiet t.o.m. har blivit för tufft.

Tvåpelarsystemet en framgångssaga

Den högre utbildningen baserar sig på ett s.k. tvåpelarsystem. Finland har 13 traditionella universitet. I dessa kan man studera hela kedjan kandidat-magister-doktor. Kännetecknande för universitet är ett holistiskt angreppssätt samt basforskning. Utöver dessa 13 universitet har Finland 24 yrkeshögskolor, där majoriteten av de studerande studerar i kandidatprogram. Yrkeshögskolorna har också magistersprogram, men man måste jobba två år efter avlagd kandidatexamen, innan man kan inleda studierna på en yrkeshögskolas magistersprogram. Doktorala studier erbjuds enbart vid traditionella universitet. Finland har blivit ett synnerligen populärt studieland i och med att de flesta högskolor erbjuder sina studieprogram både på finska och engelska.

Det binära högre utbildningssystemet skapades i början av 90-talet och många beskriver det som en framgångssaga. Också då pratades det om attityden och om den allmänna uppskattningen; en yrkesorienterad utbildning som är praktisk till karaktären och nära förknippad till företag förtjänar uppskattning. Den yrkesorienterade utbilningen håller landet i gång och nuförtiden hittar lyckligtvis ca 50 procent av årskullen till den andra pelaren – d.v.s. till yrkeshögskolorna.

Det finns också skäl att påpeka att om det på 90-talet fanns dubier när den högre utbildningen förnyades, ser läget nuförtiden ganska bra ut. Man anser att båda pelarna behövs och det finns mycket samarbete mellan pelarna. Dessutom är det fritt fram för studenterna att överskrida pelargränserna t.ex. genom att först avlägga kandidatexamen vid en yrkeshögskola och sedan fortsätta till ett magistersprogram vid ett universitet.

Utbildning är så viktigt för en liten nation, att det minsta vi kan göra är att fortsättningsvis visa vår uppskattning för den. Ett faktum består: Utbildning leder alltid till en bättre framtid!

Teemu Kokko, ED, rektor och VD för Haaga-Helia yrkeshögskola

Skribenten är ambassadör Maimo Henrikssons make och tjänstledig från Haaga-Helia samt bosatt i Stockholm under tiden 1.2.2022–30.11.2023.

I våra egna digitala kanaler och i våra diskussioner med media och andra opinionsbildare framhåller vi synpunkter, teman och värderingar som vi bedömer som viktiga. Syftet kan exempelvis vara att förklara finländska synpunkter på aktuella samhällsfrågor, få människor att intressera sig för Finland eller hitta handelspartner, skapa kulturutbyten och knyta kontakter i ett annat land. På längre sikt handlar det om att skaffa sig inflytande och se till att vår röst blir hörd. Att vi har en plats vid bordet när frågor som påverkar oss behandlas.

Att vara pålitliga, tydliga och relevanta är viktiga hörnstenar i vår kommunikation: man ska kunna lita på oss, förstå det vi säger och få rätt information vid rätt tillfälle. Våra kommunikationsvärderingar går hand i hand med Utrikesministeriets värderingar. När jag nyligen, som en del av en arbetsgrupp, var med och tog fram ministeriets nya kommunikationsstrategi, kändes det viktigt att få med en mening som visserligen är högtravande, men också ett viktigt uttryck för det som driver oss som jobbar här på ambassaden: ”Vi arbetar för Finland och för en bättre värld”.

Desinformation och fake news är inte nya begrepp. Tvärtom; vi har sett en ökning av falska nyheter och vilseledande kommunikation under flera år. De senaste veckorna har dock många, med fasa, följt hur kommunikation kan användas som ett farligt vapen, avsedd att skada och vilseleda. Man häpnar inför Rysslands lögner om att ukrainska styrkor ska ha iscensatt mord på sina egna, civila medborgare eller att kriget inte ens får kallas ett krig, utan en ”specialoperation” som görs i självförsvar.

Vem och vad kan man lita på?

I och med Rysslands krig i Ukraina har användningen av desinformation nått nya nivåer. Det ställer stora krav på oss alla. Myndigheter som Utrikesministeriet och Sveriges Myndighet för psykologiskt försvar (MPF) arbetar för att motverka disinformationsattackerna, men det är förvånansvärt lätt att bli påverkad ändå. Även om man inte skulle tro på de värsta lögnerna, kan en viss förvirring eller tvivel börja gro i ens tankar. Vem kan man tro på egentligen? Ljuger alla? Eller så är effekten ännu mera subtil – som att vi blir rädda eller börjar hysa negativa känslor för vissa människor. Som MPF skriver på sin hemsida, ”vilseledande information kan skapa oro, underblåsa hat och tvivel och göra samhället mer sårbart.”

Ett första steg mot att skydda sig mot detta är att bli medveten om informationspåverkan och skaffa sig mer information – information som man vet stämmer. En bra källa till det är EU vs Disinfo, som arbetar med att avslöja rysk desinformation. Jag rekommenderar även finska Faktabaari – Faktabaren. De har exempelvis publicerat en lista på 10 åtgärder för att motverka desinformation. Den som har lite mer tid – kanske över påsklovet – kan titta på den kostnadsfria webbkursen som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har publicerat och som ger verktyg för att kunna identifiera påverkanstekniker.

I min förra blogg beskrev jag mina känslor och tankar när jag tillträdde posten som försvarsattaché i augusti 2020. Det utmärkta arbete som mina föregångare gjort, min tidigare erfarenhet av försvarssamarbete mellan våra länder och mitt deltagande i Solbackakursen 2019 har alla bidragit väsentligt till mitt arbete. Trots den moderna världens digitala karaktär ska vikten av personliga kontakter och (coronasäkra) fysiska möten inte underskattas.

Som försvarsattaché ingår jag i Finlands mångåriga diplomatiska representation i Sverige och är officiell representant för vår chef för försvarsmakten. Samarbetet med finska ambassadören och ambassaden har varit utmärkt – stöd har tagits emot och getts vid behov.

Mottagandet från alla aktörer inom försvarsförvaltningen har som väntat också varit varmt och vi som familj har känt oss mycket välkomna i Sverige. Personalen på Högkvarterets och FMVs protokollavdelningar gör ett utmärkt jobb med att arrangera besök och mottagningar för attachéerna och informerar oss om säkerhets- och försvarspolitiska saker.

Även Stockholms attachéförening har varit aktiv och anordnat olika aktiviteter där det varit möjligt. En relativt liten grupp känner varandra väl, vilket naturligtvis gör det lättare att interagera.

Man skulle naivt kunna föreställa sig att det på grund av covid-19 skulle finnas färre faktorer än normalt som påverkar säkerhetsmiljön. Situationen är som bekant helt tvärtom, eller hur? Överraskande och snabbt, under de senaste ett och ett halvt åren, har händelser och problem med långsiktiga konsekvenser dykt upp ur ett brett säkerhetsperspektiv som också utmanar status quo. Det positiva med dem är åtminstone att man inte ens som försvarsattaché alltid vet vad det är för arbetsdag som väntar. Förhoppningsvis kommer vi genom diplomati att kunna lösa de kriser som pågår för närvarande och även i framtiden.

Tillsammans är vi större än två

Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige bereds dagligen i båda länderna för att ytterligare fördjupa det i enlighet med politiska beslut och tilldelade uppgifter. Tillsammans är vi verkligen större än två. Ett bredare internationellt samarbete i olika konstellationer kräver aktiva aktörer och åtgärder. Säkerhet kan inte uppnås utan noggrann planering, förberedelser och övning – i denna helhet sker inga mirakel över natten.

Som försvarsattaché har jag kunnat delta ganska mycket i de ovan nämnda enheterna, vare sig det handlar om besök av statsledningen, möten med ledningen för försvarsförvaltningen, stöd till våra länders försvarsindustri eller till och med representativa middagar. Alla dessa olika nya erfarenheter har utvecklat min professionella kompetens och gett mig minnesvärda händelser, vilket jag känner mig mycket privilegierad över.

Trots coronatiden har vi som familj trivts väldigt bra i Sverige. Tyvärr har vi inte kunnat resa i Sverige så mycket som vi hade velat, men lyckligtvis finns det många resmål värda att besöka i Stockholmsområdet och bara några timmars bilfärd bort.

Några av mina favoritplatser är gamla slott och herrgårdar, hela Djurgården och sommartid restaurangerna längs Strandvägen. Fortfarande återstår många museer i Stockholmsområdet att besöka.

Regelbunden fysisk träning, som inkluderar löpning, cykling, gymbesök och naturligtvis att spela padel – hälsningar till spelkamraterna i Frihamnens padelhall – hjälper mig att hålla mig i god kondition, vilket mitt yrke kräver, men också på gott humör. När det gäller padel är jag förresten alltid redo att anta en utmaning till en match!

Jag önskar er en god fortsättning på den soliga vårvintern och uthållighet under dessa exceptionella förhållanden.

Joakim

Överste Joakim Salonen, Finlands försvarsattaché

PS På mitt Twitterkonto @SalonenJoakim kan du läsa mer om saker och händelser relaterade till mitt arbete.