För ett par månader sedan återvände jag till jobbet på ambassaden efter min mammaledighet. Året hemma var på många sätt omvälvande. Förutom att barnets födelse förändrade vår vardag i grunden, fick det mig också att fundera över mitt förhållande till det finska språket. Jag har aldrig skämts för att tala finska i Sverige, men det har inte heller varit speciellt viktigt för mig. På jobbet talade jag finska och svenska, men på fritiden främst svenska och engelska.

Den nya familjemedlemmen fick mig att tänka efter. Jag ville naturligtvis att hon ska lära sig mitt modersmål, men det kändes svårt om jag till vardags skulle vara den enda som pratade finska med barnet. Därför började jag utforska utbudet av finskspråkig verksamhet för barn i Stockholm.

Först bar det av till Finska kyrkan i Gamla stan. Genant nog måste jag erkänna att jag aldrig satt min fot i kyrkan, innan vi började på församlingens babyrytmik. Nu blev kyrkan en plats för veckovisa träffar med andra finska mammor och barn som vi fortfarande har kontakt med.

Jag fick höra att det i Stockholm även finns finska öppna förskolor i åtminstone Hjorthagen och Stureby, och att finskspråkig barnverksamhet som bäst drar igång i Farsta. En av de bästa kanalerna för information visade sig vara Facebook-gruppen Ruotsinmammat (”Sverigemammorna”) som består av över 300 finskspråkiga mammor bosatta i Sverige.

När barnet närmade sig sex månaders ålder var det dags att ställa henne i kö till förskola, som brukligt är i Sverige. Under det halva år som gått hade vi kommit till att en finskspråkig förskola vore bäst. Och som tur råkar en av stadens finskspråkiga förskolor ligga alldeles nära oss. Men det visade sig att kön till den, liksom till alla andra centralt belägna förskolor, var oändligt lång.

En rundringning bland tjänstemännen i Stockholms stad visade att de var väl medvetna om rätten till finskspråkig dagvård som stadgas i minoritetslagen samt om den skriande bristen på förskoleplatser speciellt på södra sidan av staden. Problemet verkar vara att utbud och efterfrågan inte möts. Lediga finska förskoleplatser finns där det inte finns barn, och där finskspråkiga barnfamiljer bor finns inga platser. Situationen försvåras av att det är extremt svårt att kartlägga behovet av finskspråkig dagvård. Som indikator används antalet barn i kö till finskspråkig förskola, men det ger inte en korrekt bild av situationen eftersom många finskspråkiga barn inte ställs i kö till de finskspråkiga förskolorna eftersom de ligger för långt borta eller för perifert.

När vårt barn fyllde ett återvände jag till jobbet och min sambo blev pappaledig. När han för första gången gick med barnet till den närbelägna svenska öppna förskolan konstaterade han att av ca 30 barn var över 20 där med sin pappa och resten med sin mamma, mor- eller farförälder. En slump eller inte, jag tror att det är beskrivande för Stockholm där gatubilden dagtid fylls av ”lattepappor” och deras barnvagnar. Något generaliserat verkar mönstret i Stockholm vara att mamman stannar hemma med barnet det första året, sedan tar pappan över för ungefär ett halvt år och vid 1,5 års ålder börjar barnet i förskola. Den flexibla föräldraledigheten möjliggör liknande arrangemang i de flesta familjer.

Nu har ett nytt år börjat och det ska bli spännande att se om Stockholms stad utökar det planerade antalet finskspråkiga förskoleplatser som det ryktas om, och i så fall var i staden. Den bästa ljusglimten är ändå att vintern äntligen kommit till Stockholm. Månader av tumlande i lervälling är över för den här gången och pulkorna har plockats fram. Hoppas vi får njuta av många soliga vinterdagar!