För ett år sedan besökte jag Sankt Petersburg för första gången. Det var den 27 maj och staden firade sin trehundrafjortonde födelsedag och min lilla pojke sin första. Vi hade ett halvår tidigare fått reda på att vi skulle flytta till Sankt Petersburg i augusti och jag var ivrig och lite nervös för det första mötet med vår blivande hemstad.

När flyttlasset gick någon månad senare var jag inte helt på det klara med vad som väntade mig. Jag hade hört att kulturen är vänlig, att man inte kommer någon vart om man bara väntar på sin tur, att staden är vacker, att staden är sliten. Det var helt enkelt olika motstridiga förväntningar jag hade när vi packade upp flyttlådorna för att börja ryskt vardagsliv.

Efter snart ett år här i staden är det en grej jag ofta tänker på och verkligen uppskattar – folk är vänliga i allmänhet och mot barn i synnerhet. Man har ett självklart och hjälpsamt sätt att bemöta barn och barnfamiljer. När jag börjar skriva det här sitter jag på tåget påväg till Helsingfors och det som skulle ha kunnat vara en något svettig avfärd, gick smidigt med hjälp av olika hjälpande händer.

Gator och byggnader är nämligen inte helt anpassade till folk som rör sig med barnvagn och incheckningen till Allegrotåget på Finlandskijstationen är belägen en obekväm trappa upp i byggnaden. En sådan trappa som man kanske i vanliga fall inte tänker på men som är ett jobbigt hinder när man har resesällskap med mycket korta ben, barnvagn, väska och kappsäck.

Men förbipasserande såg samma utmaningar med trappan som jag och vips dök det upp en byggnadsarbetare som snabbt lyfte upp vagnen och en medresenär som tog kappsäcken. Väl inne på stationen möts man alltid av uniformsklädda personer i mängder – biljettkontrollanter och passkontrollanter som ska med på tåget och strängt granska alla dokument. En av uniformpersonerna såg att mitt kavata resesällskap glatt satte iväg för att undersöka alla intressanta knappar på stationen, och kom snabbt för att assistera.

Jag tog vagn och väskor och passkontrollanten tog barnet i handen och följde oss sedan genom säkerhetskontrollen och ombord på tåget.

Man förhåller sig helt enkelt uppmärksamt och oräddt till människor runt omkring en och hjälper till där man tycker att det behövs. När jag hade vänner hemma hos mig en dag var det många barnvagnar som skulle in och ut genom porten som alltid är någon halvcentimeter för smal för att det ska funka utan att något hjul fastnar.

Två unga personer som skyndade förbi huset just då vi försökte puffa ut en ovanligt klumpig vagn fick syn på oss och skyndade fram för att hjälpa till. De lade utan tvekan take away kaffen, nytända cigaretter och väskor på trottoaren och fick med ganska stor möda men rätt teknik ut vagnen efter ett tag, önskade oss trevlig fortsättning på dagen och hastade vidare i staden.

En annan dag gick jag hem från butiken med några matkassar i händerna plus ett barn på armen som plötsligt tröttnat på promenaden. I trafikljuset kom en gammal dam fram till mig och sade att jag hade alldeles för mycket i händerna och nu tänker hon bära mina matkassar några kvarter, och innan jag hann protestera (det kändes liksom rätt med en liten protest eftersom hon inte såg så stark ut) pilade hon bestämt iväg några steg framför mig.

Att vara föräldraledig heter på ryska сидеть дома с ребёнком vilket betyder att ”sitta hemma med barn”. Det är såklart en högst osann benämning för livet med ett barn som lärt sig gå, sitter man så är det ungefär i en halvminut på sin höjd.

Lyckligtvis är lekplatserna här i staden fina, och man kan rasta små personer med spring i benen i vackra parker. Idag hänger vi i strålande majsol i Tavricheskijparken, en stor grön oas mitt i storstaden med åar, dammar, gröna fält och olika lekplatser. Går man åt andra hållet från oss passerar man Sommarträdgården och kommer sedan till Michailovskijträdgården där man hittar en lekplats precis vid foten av kyrkan på blodet.

En tredje inte helt tråkig plats att spinga omkring vid är Alexanderträdgården vid Isakskatedralen där det finns fontäner, lekplats och en enorm gräsmatta för picknick.

Och precis som Helsingfors blir staden såklart bara bättre när vintern tackat för sig och äntligen är grön igen.

Soliga hälsningar från Sankt Petersburg,

Linda

Mera om min ryska vardag på min egen blogg Ryska posten www.lindamellner.com