Jag är uppväxt i en omgivning där uppskattningsvis 90 % av de vuxna runt omkring oss barn och unga var psykiatrer. Nej, det var inget anstalt fast ingen kommer väl undan med en viss grad av ska…, influenser, skulle jag säga, ur en dylik miljö. Det blev dock inte värre än så, om du frågar mig, än att jag här och nu tar chansen och vågar mig in på lite löst filosoferande om den svenska folksjälen. Take it or leave it, from Finland, with love.   

Har du nånsin råkat på en sur svensk? Zlatan räknas inte. Alltså sur på riktigt. En som inte svarar dig när du ställer en oskyldig fråga vid fikabordet, en som inte ber om ursäkt efter att ha oavsiktligt armbågat dig i tunnelbanan. Nej. Det finns nåt positivt även i den suraste svenska surpuppan, de kan liksom inte hjälpa det. Det är som att de skulle ha gett sig på ett experiment som alla vet kommer att misslyckas; att vara sur. Det går inte. Förväntningen är att nånting trevligt ändå händer i nästa sekund, så varför slösa tid att vara sur i väntan. Tänk melodifestival, jämt. Ett exempel från min nuvarande arbetsgivare, svenska utrikesdepartamentet. Vi hade ”planeringsdagar”, vilket allt som oftast innebär även en del ”gruppstärkande” aktiviteter. Jag gillar sånt och ser en klar poäng med detta. Men. När en kollega håller dig i handen, ser dig rakt i ögonen och betonar med en genuin stämma att din insats och närvaro uppskattas enormt, känner man en anonym skräck stiga längs ryggraden. Och inte blir det bättre av att majoriteten av sällskapet beskriver sig själva som ”en i botten mycket glad person”. Ingen alkohol är inblandat. Suspekt, säger finnen, och blir lite grann sur.

Har du nånsin råkat på en arg svensk? Zlatan räknas inte. Alltså arg på riktigt. Grå i ansiktet av vrede, med vansinne i blicken och en aggression som ofrånkomligen spränger sig fram under den stilla ytan. Nej. Det finns nåt mjukt även i den argaste svensken, som att ilskan är på nåt sätt påklistrat, ett skådespel, en skugga som skingras så snabbt ljuset kommer fram. Detta kan bevisas med en ytterst enkel test; försök svära på svenska när du blir arg (på riktigt). Det blir fel direkt när man ska uttala ordet ”fy” med en trovärdig tyngd, och så mycket bättre blir det inte efter tillägget fan, skit eller jävlar. Det blir egentligen rätt så löjligt, och den enda utvägen är att ge upp och bli smått road, eller till och med glad igen. Visst, man kan ta till vissa grövre ordalag även på svenska, men inte det heller håller hela vägen ut. Däremot, smaka på ordet ”PERKELE”. Ni förstår vad jag menar. Det är då man ska ducka.

Jag tror mig minnas att jag ganska nyligen läste om hur Finland hade rankats som ”den lyckligaste nationen” i världen. Kan ha fel, vilket antagligen skulle bekräftas av varannan tillfrågad finne, men vi utgår ifrån att detta stämmer, vilket obevekligen leder till frågan: hur kan allt detta gå ihop? Svenskarna är ju alltid glada, aldrig arga (på riktigt) och stabilt positiva, så det vore väl rimligt att Sverige toppade lycklighetslistan.

Jag gissar att den finska framgången, så långt den kan tolkas vara sann, bygger på ett bejakande av livets variatoner, olika färgskalor, slump och tillfälligheter (dessvärre inte alltid lyckliga sådana), oberäknade vändningar, sorger och glädjeämnen. Det ska inte gå att jämt vara glad. Det ska inte gå att aldrig bli arg. Det regnar ibland. Det kan blåsa snävt. Ett evigt paradis förändras med en lätt knuff till ett helvete. Vi omfamnar denna komplexitet och är allmänt nöjda med detta – i alla fall kunde det alltid vara (ännu) värre – kan tänkas att man resonerar.

Andra sidan erkänner jag villigt att allt detta är rena rama rabbel. Folksjälen är ingen monolit, ser ni, utan mycket mer komplext – även den svenska varianten. Fråga Zlatan.