Jag anlände till Stockholm för tre månader sedan, när fartyget från Åbo lämnade mig vid Stadsgårdshamnen på Södermalm. Det var en lördag kväll, ett nytt år hade precis inletts, och på måndag skulle jag påbörja en fem månader lång arbetsperiod på ambassadens press- och kulturenhet.

Det var midvinter och kylan nöp mig i kinderna precis som den gjort i min hemstad Åbo 11 timmar tidigare. Från en nordlig hamn till en annan, knappt 30 mil. Det är ett skrattretande kort avstånd. Men det är havet som skiljer de två gamla städerna åt. Nu var jag inte längre ”tois pual jokke”, på andra sidan ån, nu var jag ”tois pual merta”, på andra sidan havet. Skulle jag sakna ådalen kring Aura å?

Jag har alltid varit hemkär och Åbo kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Där föddes jag och där gick jag i skola. I Stockholm hade jag tidigare bara varit och vänt. Men för unga vuxna från sydvästra Finland är Stockholm en stad där det händer saker. Dit åker man för att gå på konserter med stora världsstjärnor och för att låta sig inspireras av senaste modet eller inredningstrenden. Till Stockholm tar man sig lätt och billigt, perfekt för en helgresa. Men jag har länge velat lära känna staden bättre än vad man hinner med på en långhelg, gå djupare än de smala gränderna i Gamla stan och topparna i Gröna Lunds bergochdalbanor. Därför var arbetsplatsen på ambassaden i Stockholm en dröm som gick i uppfyllelse.

Och en åbobo faller sällan långt från trädet. Det visade sig att det finns en massa folk med Åbo-kopplingar på ambassaden. Bland annat ambassadören och socialrådet har studerat i Finlands äldsta stad. Även på Finlandsinstitutet råkar exceptionellt många av medarbetarna vara åbobor, och i maj arrangeras en hel Åbo-kväll med musik, design och kortfilmer. Hemtrevligt så det förslår!

Jag har alltid talat om Åbo som en stad med ett mycket livligt kulturliv och många begåvade unga konstnärer och designers. Som konsthistoriker har jag dock inte blivit besviken på min nuvarande hemstads Stockholms kulturutbud, tvärtom. Dessutom har Åbo följt med mig hit, även i konstform.

I februari öppnades en stor utställning med Ellen Thesleff på Sven Harrys konstmuseum som en fortsättning på fjolårets Thesleff-retrospektiv på Åbo konstmuseum. I februari var också en av de mest intressanta nutida finska författarna, tillika modermålslärare i min gamla högstadieskola Tommi Kinnunen i Stockholm för att tala om sin nya roman.

Någon hemlängtan har jag alltså inte ännu drabbats av. Och skulle det ske har jag två hamnar med Åbo-färjor på gångavstånd. Värtahamnen skymtar från ambassaden och från mitt hemfönster ser jag dagligen hur färjorna kastar loss mot Åbo och glider in tillbaka till Stockholm. Sedan om den omtalade fasta förbindelsen byggs, en höghastighetstågtunnel mellan Finland och Sverige, kan jag åka mellan mina två favoritstäder på 11 minuter istället för 11 timmar. Någon gång i framtiden. Jag håller tummarna.

Hanna Tapio