I förra kolumnen fick vi läsa vår smarta IT-ansvariga Helenas tankar om bl.a. nordiskt samarbete och hennes erfarenheter som finlandssvensk i Sverige. Helena ville uppmana oss alla att glömma jantelagen och lillebrorskomplexet. Jag ska fortsätta på samma spår och berätta mina egna erfarenheter.

Anni Heikka

Det nordiska samarbetet känns säkert avlägset för många idag då det pratas mycket om EU och de transatlantiska förbindelserna. Norden är självklart för många och kanske en aning tråkigt. Så var det för mig förut. Jag är uppvuxen mitt i bland de kända tusentals sjöarna och trots att mina föräldrar talar flytande svenska var min uppväxt väldigt ”finsk”. Pippi, Emil och barnen i Bullerbyn fick representera Sverige och svenskhet. Jag visste att Tove Jansson var svenskspråkig och att Mumintrollet EGENTLIGEN talade svenska men annars fanns svenskan inte i mitt liv. Resten av Norden nådde inte in i mitt vardagsliv.

När jag som 23-åring flyttade till Umeå hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Min förberedelse inför flytten till Sverige var några böcker av Henning Mankell. Det räckte inte riktigt till och när hela klassen skulle presentera sig och berätta var de kom ifrån så kunde jag knappt säga vad jag hette.

I takt med att åren gick blev min svenska bättre och bättre. Idag hörs det att jag inte är svensk men folk har svårt att placera mig på kartan och när de väl får höra mitt ursprung så är reaktionen väldigt ofta ”du låter inte alls som en finne”. Gamla unkna fördomar om ”de på andra sidan viken” finns fortfarande kvar, både i Sverige som i Finland. Före flytten till Sverige hade jag knappt reflekterat över min identitet men när jag gång efter gång bemöttes av kommenterar i stil med ”har du kniven med dig” eller ”är inte Finland som Sverige, fast lite sämre” väcktes en sovande patriot. Det hände under en period då jag umgicks mycket med andra finländare ”i exilen” och saknade Finland så fruktansvärt. Ingenting var bra med Sverige.

En dag hände det något märkligt, en morgon då jag borstade tänderna insåg jag helt plötsligt att jag har två hemländer. Sverige känns som ett hem, trots att HEM fortfarande är på andra sidan av Östersjön.

Jag ser mig själv som lyckligt lottad som har två hemländer, känner två kulturer och kan flytande svenska. Jag är väl det närmaste man kan komma ”en välintegrerad invandrare”. Jag vet att de båda länderna har sina positiva och negativa sidor. Jag saknar Finland men trivs ändå här.

Efter att ha jobbat på ambassaden i ett år har jag blivit väldigt intresserad av det nordiska samarbetet. Min horisont har öppnats för fler möjligheter och en ännu bättre Norden. Vi har så mycket att lära av varandra, av varandras lyckanden såväl som misslyckanden. Ett tätt informationsbyte gynnar alla parter. I global skala är hela Norden mindre än världens största städer men tillsammans kan vi bli en maktfaktor att räkna med.

Norden har kommit att bli en bestående del av min vardag. Vad det gäller frågan om kniven så brukar jag nuförtiden svara att den har jag alltid med mig.

Skribenten är en sverigeälskande patriot som assisterar ambassadens socialråd och sköter data-administrationen.