I Sverige har man inga läxor. Utan några svenska bekanta i skolåldern var vi många i 70- och 80-talens finländska skolvärld som ”visste” ett och annat om den svenska skolan. Läxfriheten var den viktigaste sanningen och den gjorde oss gröna av avund. Åtminstone mig. Vi försökte dölja det med ett förakt – vi lärde ju oss så mycket mer. Senast som studerande i 90-talets Uppsala lärde jag mig att den svenska läxfriheten varit en modern myt. Och kunskapsnivån bland oss studerande var lika.

Återinflyttad till Sverige 20 år senare har jag fått märka att den svenska skoldebatten är imponerande livlig. Det tycks och det tänks och det skrivs och det pratas i alla olika medier. Nästa års riksdagsval spelar givetvis en roll, men debatten har hållit på en längre tid. Min korta personliga summering av debatten är följande; alla är väldigt oroliga.  Oroliga över Sveriges dåliga resultat i internationella jämförelser, oroliga över läraryrkets låga popularitet. Som vanligt inom politiken är det svårare att vara överens om lösningarna. 

Däremot är man överens uppmaningen att se på Finland, som gång på gång utmärker sig i internationella jämförelser. Alldeles sant. De internationella Pisa-undersökningarna, som mäter kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap, har varje gång sedan år 2000 placerat Finland i toppen. 

De goda resultaten har fått experter i skolfrågor från världens alla hörn att vallfärda till Finland. Och vi har tagit oss en titt på orsakerna till framgångarna. En del ligger i det som ofta också nämns i Sverige. Lärarutbildningen är av hög kvalitet och läraryrket är uppskattat. Det är viktigt.

Det finns en tredje faktor till finska skolframgången. Närskoleprincipen. Nästan alla elever går i den kommunala skolan som ligger närmast hemmet. Ett utmärkt sätt att undvika en rangordning mellan skolor på basen av föräldrarnas ställning och resurser. Kvaliteten på undervisningen är god i alla skolor och de flesta föräldrarna är nöjda med skolan. Det finns ett fåtal privata skolor som t.ex. följer Steinerpedagogik, men de är undantag. Alla andra går i mer eller mindre likadana skolor. Diskussionen om valfrihet och friskolor finns inte i Finland. 

I Sverige är situationen väldigt annorlunda efter skolreformen och tillkomsten av alla friskolor. Kanske är det därför man inte vill ta upp närskoleprincipien då man ser på det finländska skolsystemet. Men den finländska framgången kan inte förklaras utan närskoleprincipen.

Allt gräs, i detta fall skolgräs, är inte grönare på andra sidan Östersjön. Skoltrivseln i Finland är inte alls på lika hög nivå som våra kunskapsresultat.  Tvärtom. Många barn och ungdomar tacklas med vantrivsel. Det är något vi i Finland får fortsätta att arbeta med. Och kanske ta oss en titt på Sverige, där trivseln är bättre.