”Mamma, mikä on mun hemland?” (Vad är mitt hemland?), frågade min nioåriga dotter en dag i februari. ”Ja missä mä olen uppväxt?” (och var är jag uppvuxen?), var frågan som följde.

Så började min bloggtext som jag redan skrivit klart och som skulle ha publicerats den 20 mars. Men sedan drabbade corona världen och fick ambassaden att ställa in alla bloggar som inte handlade om pandemin. Nu när tiden har gått har det som var något helt nytt blivit nästan normalt och jag får en ny chans att dela med mig mina tankar – i en uppdaterad form. Det var förresten väldigt intressant att märka hur mycket ens tankar kan förändras inom loppet av ett halvt år!

För att återkomma till vår förstfödda dotters frågor; hon var endast två år när vi flyttade från Finland till Tjeckien. Till Sverige landade vi när hon hade fyllt sex. Alltså inget konstigt med hennes frågor, tycker jag. Men du kan gissa om jag kunde svara på dem – inte riktigt! Och det var kanske just det som fick mig att fundera vidare kring ämnet.

Mest har jag undrat vad begreppet ”hemland” överhuvudtaget betyder, speciellt för oss utlandsfinländare. Står det för det landet där man föddes och har sitt medborgarskap i eller tyder det snarare på det land där man har sitt fysiska hem? För oss som bor eller har bott utomlands kan det kanske också bara betyda något land där man känner eller har känt sig som mest hemma.

I mitt fall har dessa drygt sju år utomlands (fyra och ett halvt år i Tjeckien och tre år i Sverige) fått mig att känna mig ännu mer finländsk än jag kanske skulle ha känt mig i fall jag hade stannat kvar i Finland. Jag uppskattar mitt gamla hemland väldigt mycket och är stolt över min finskhet. Men om jag känner mig hemma i Finland är inte alls en enkel fråga. På besök i Finland känns det ibland lite motstridigt; jag är ju en finsk medborgare men känner mig ändå mer som en turist – alltså inte helt riktigt som att vara i ens hemland, eller?

Här i Sverige började jag känna mig som hemma ganska snabbt. Den relativt lika kulturen och vardagen samt kännedomen om svenska språket har hjälpt mycket för att snabba upp och underlätta anpassningen. Också familjen har det bra här; alla kan språket, barnen har kompisar och både mannen och jag har jobb som vi trivs med. Känslan av hemtrevnad har vuxit ungefär i takt med mängden av sociala kontakter samt kunskaper i svenska. Men att kalla Sverige som hemland? – det känns ju inte helt rätt, åtminstone än.

Det faktum att jag redan ett tag känt mig rotlös på något sätt har tidigare inte alls stört mig – snarare tvärtom. Därför var det relativt överraskande att märka hur stort denna pågående, avvikande situation har påverkat mina tankar. Speciellt starka känslor väckte resebegränsningarna som Finland införde i mars: ”Kan vårt hemland vända oss ryggen så att vi inte längre är välkomna dit?, ungefär så tänkte jag då. Helt plötsligt kom känslan av utanförskap och oron om att man kanske inte kunde återkomma till Finland i fall situationen blev värre. Och uppenbarligen var jag inte den enda som hade motsvarande tankar; under våren och sommaren var ambassadens telefonväxel nära att krascha då olika förfrågningar gällande resor till Finland, finskt medborgarskap samt finskt pass vällde in. Av allt att döma får den här typen av onormala situationer oss att betrakta våra rötter och vår hela identitet med nya ögon. Coronakrisen har fått mig att förstå att uttrycket hemland kanske representerar mest känslan av trygghet och säkerhet för mig. Till hemlandet vill man återvända när saker och ting börjar gå dåligt. Dessvärre är detta verkligen inte fallet för oss alla. Inte alla vill – eller ens kan – bege sig tillbaka till det landet som känns mest som hemland.

Men om jag återkommer ännu snabbt till uppväxtfrågan är det något som samtidigt oroar och uppmuntrar mig. Oron kommer inte ifrån att det på något sätt skulle vara dåligt för ett barn att växa upp i olika länder – snarare tvärtom – utan jag oroar mig för hur just barnens identitet kommer att utvecklas. Är det möjligt att bygga sig en helgjuten identitet om man upplever sig vara mer eller mindre utanför majoritetsbefolkningen? Här hemma i Sverige är barnen finländare men vid besök hemma i Finland kommer de däremot från Sverige.

Man kan ju alltid önska sig att de positiva influenserna blir starkare än de negativa. Redan nu kan jag se att barnen – lättare än genomsnittet – anpassar sig till olika förhållanden, och att de är bra på att hantera situationer som kan kännas lite osäkra och annorlunda. För mig har tanken om att inte ha ett särskilt hemland alltid varit befriande och jag hoppas verkligen att våra barn någon dag kan känna likadant. Ändå vore det ännu viktigare att de skulle hitta sitt hemland – i form av trygghet.

Att känna sig trygg och att bilda ett hem där det känns rätt – det är vad jag önskar för mina barn i framtiden. Alltså, om hemmet är där hjärtat är, varför inte också hemlandet?