I maj 2020 skrev jag en text om synen på livet under pandemin i Sverige – många i Finland verkade ha uppfattningen att det i Sverige fanns få restriktioner och att exempelvis skolorna fortsatte undervisningen precis som vanligt. Riktigt så var det inte, och i min text ville jag ge min personliga bild av livet under restriktionerna i Stockholm, med dotterns celloklasser på distans, uteblivna kramar och kritik mot regeringens coronastrategi. Hur är då livet i Stockholm idag, nästan ett och ett halvt år senare, när restriktionerna i stort sett verkligen har hävts?

07.00: Äta morotskaka med munskydd

Denna morgon hoppar jag över frukosten och skyndar i stället mig till ambassaden på Gärdet, där ett 80-tal svenskar och finländare snart ska samlas till ett försvarsindustriseminarium. Runt hörnet från Finska borgen har finska företaget Protolab parkerat en stor, camouflagemöstrad lastbil som väcker mycket nyfikenhet bland morgonpigga hundrastare.

Även jag känner mig nyfiken, på vad dagen ska föra med sig. Det är första gången sedan våren 2020 vi har samlat så många människor på ambassaden, och till och med en minister är på väg hit. Hur ska det gå?

Klockan åtta är det full rulle inne i bankettsalen. Människor fikar och pratar – scenen kunde nästan vara hämtad från hösten 2019. Men bara nästan. För tittar man noga råder det en viss förvirring. Munskydd tas på och sedan av för att kunna ta en klunk kaffe eller en bit morotskaka. Sedan på igen. Någon har dragit sitt skydd under hakan, en annan låter det hänga från örat. Och hur hälsar alla på varandra? Försvarsministern Peter Hultqvist, som nu har anlänt, verkar föredra en numera klassisk armbåge mot armbåge. Vissa gör en fist bump och andra nöjer sig med att vinka osäkert på avstånd. Men ingen, absolut ingen, kramas. Där är vi inte än. Fast kanske beror det på att vi är just på ett försvarsseminarium. Kram var kanske inte den vanligaste hälsningen bland finska och svenska militärer innan pandemin heller.

När jag tittar på deltagarna med sina morotskakor, trevande hälsningar och hängande munskydd känner jag plötsligt en ömhet för människosläktet. Det är fint att vi ändå försöker, att vi bryr oss om varandra – och att vi vill börja röra oss framåt igen.

11.30: Ett hopp in i det okända

”Kramas du?” Jaha, då var vi där. Mitt lunchsällskap, en gammal tjejkompis jag träffat mycket även under pandemin men avstått från fysisk närhet med, är redo för en kram. Första kramen efter 18 månader av pandemi – som ett hopp från en obekant brygga under en sommarfest med lite för mycket champagne. Det svalkande, mörka vattnet lockar, men vad finns under ytan? Blir detta något man får ångra, eller kommer det bara att vara härligt? Kommer alla att tycka att jag är oartig – eller än värre, tråkig – som inte hoppar?

”Det mest troliga är att vi slutar kramas”, förutspådde etnologen Agneta Lilja från Uppsala universitet i TV4 för ett år sedan – men det börjar stå mer och mer klart att hon trodde fel. Jag har varit på en del tillställningar nu, och kramarna blir mer och mer vanliga. Man tvingar sig inte på någon, men många verkar nu, med två vaccinsprutor i blodet, återgå till kramandet. Du kan ta stockholmaren från kramen, men inte kramen från stockholmaren.

Annat är det med handhygienen. Där verkar de nya vanorna kommit för att stanna. Att sprita eller tvätta händerna minst tio gånger om dagen har blivit ett automatiskt beteende bland stockholmarna. Och är man sjuk – då stannar man hemma. Jag och min kompis däremot, vi är friska och vaccinerade. Så jag tar språnget och kramas. Och det finns ingen sten under vattenytan, bara en härlig svalka.

17.00: Vad ska vi göra på höstlovet?

Efter jobbet kommer nästan hela familjen hem, och vid matbordet uppstår frågan om framtiden. Den nära förestående. Det verkar som att många börjat resa igen – Instagram-flödet visar bilder på vänner och bekanta i Italien, på Mallorca eller en grekisk ö. Någon till och med i S:t Petersburg.

Svenska myndigheterna avråder inte längre från icke-nödvändiga resor, så det borde vara ok. Men något skaver. Kanske är det trängseln jag upplevde på Arlanda flygplats på väg till Helsingfors för ett par veckor sedan. Och barnen är ju inte vaccinerade – sonen är för ung och dottern har inte fått sin spruta ännu. Men snart ska hon få vaccinet genom skolan.

Jag läser i finsk media att svenskarna börjat resa i större utsträckning än finländarna. Kanske är vi som de försiktiga finnarna i vår familj. Men en resa till Köpenhamn lockar. De nordiska länderna är ju ändå nära, och där känner man sig trygg.

Så hoppas vi på ambassaden att även många svenskar känner, och att de vänder sina blickar mot grannen i öst. Jag blir glad när jag läser Svenska Dagbladet som publicerat en artikel med rubriken ”8 anledningar att åka till Åbo”. Så många anledningar hittar inte ens de flesta finländare!

21.00: Stand by me

Efter middagen är det dags att hämta sonen som fått göra något spännande. Hans gosskör har sjungit på en stor gala på Nobis Hotel. Numera är ju galor återigen möjliga. Mammor och pappor får inte gå in och lyssna, så vi står utanför hotellet i den ljumma höstkvällen och väntar på våra pojkar.

Väl hemma plingar det i mobilen. Körledaren har skickat en inspelning från framträdandet. Det har han blivit väldigt duktig på under pandemin, då de flesta konserter varit digitala. Familjen samlas runt den lilla skärmen och väntar spänt. Sedan börjar pojkarna sjunga. Och helt utan förvarning kommer tårarna. Så är det numera – när som helst kan situationens allvar komma över en, eller så är det allt det vackra som ändå finns i vår värld, mitt i det svåra. Nu är det låten som går rakt in i hjärtat, de ljusa pojkrösterna som backas upp av den mörkare manskören. För den säger det som vi nog alla känt under de gångna 18 månaderna, under denna konstiga mardröm som äntligen kanske är över: att vi har klarat det, att vi har gjort det tillsammans, och att vi nog klarar även det som komma skall.

When the night has come

And the land is dark

And the moon is the only light we see

No, I won’t be afraid

Oh, I won’t be afraid

Just as long as you stand

Stand by me