Barnmorskan tittade på mig och min två dagar gamla son med bekymrad och lite uppgiven blick. – Ja, vi har ju aldrig förr släppt iväg ett barn utan personnummer, men vi får inget svar från Skatteverket och inte kan vi hålla er kvar här längre. Så jag får önska er lycka till. Vi åkte alltså hem från BB med ett barn utan namn, personnummer eller medborgarskap.

Alla barn som föds i Sverige får direkt ett personnummer av Skatteverket, men inte min nyfödda son eftersom jag själv inte är folkbokförd i Sverige och inte gift med barnets far. Jag ska inte tråka ut er med den följetongen om min folkbokföring, ni kan läsa här och här. Kortfattat är jag utan personnummer som en konsekvens av att jag är född i Sverige och bott i Finland tills jag började jobba på ambassaden för snart sju år sedan.

Nu började en flera månader lång kamp för att få den intet ont anande lilla bebisen registrerad. Vi möttes av ständiga cirkelresonemang; han måste ha ett personnummer för att ni ska kunna registrera faderskapet men faderskapet måste vara fastställt för att han ska få svenskt medborgarskap och medborgarskap måste man ha för att få ett pass och ett personnummer.

När det kändes som mest hopplöst funderade min sambo och jag om vi helt enkelt ska strunta i alltsammans. Sluta kämpa och mejla och föra långa telefonsamtal med idel nya och oförstående tjänstemän på olika myndigheter. Vårt barn kan bli hemlig agent. Det finns säkert någon agentbyrå som är intresserad av en person som det inte finns minsta anteckning om hos någon myndighet i något land?

Invandra från Södermalm till – Sverige?

Efter ett par månader lyckades vi skaffa ett pass åt lillkillen i ett tillfälligt samordningsnummer. Därefter skulle vi ”invandra” honom för att få ett riktigt personnummer. Vi tågade iväg till Skatteverket och sade som vi blivit tillsagda, att vi ska invandra vårt barn. Varifrån då, undrade handläggaren. Ja, han existerar ju liksom inte någonstans ännu men han är född på SöS och har ännu aldrig varit utanför Stockholm. Handläggaren såg konfunderad ut och tittade på min sambo som är lite mörkare än jag och vår lintott och sade långsamt och tydligt: Varifrån. Kommer. Du. Då? -Tja, Göteborg eller Karlstad, hur man nu räknar, svarade han glatt.

Det hela löste sig till slut. Jag fick användning för min examen i offentlig förvaltning och min bästa kanslisvenska. Min son fick ett personnummer, ett namn, en far, ett till svenskt pass och sitt svenska medborgarskap. Som grädde på moset fick han naturligtvis även ett finskt medborgarskap.

För så är det ju. När man flyttar utomlands börjar man sakna konstigheter som bastukvastar och salmiak och när man får barn utomlands blir plötsligt ens ursprung så mycket viktigare.

Min son går nu på svenskt dagis, förlåt, förskola. I Finland talar man fortfarande om daghem eller barnträdgård. Mer ärligt kan jag tycka. Han kommer att bli svensk, tala rikssvenska med stockholmsk accent. Men jag hoppas att han även kommer att bejaka sin finländska sida. Gilla bastu och rågbröd och växa upp som den dubbelmedborgare han är. Jag vill att min son ska få det bästa av två världar. Han är en glad kille som springer fram till vilt främmande människor för att vinka åt dem, så någon bra hemlig agent skulle han ändå inte ha blivit.