Från min barndoms somrar på 1970-talet minns jag speciellt följande saker: vädret är alltid varmt och soligt, och oftast har jag sällskap av mormor och morfar. De bodde i den lilla kommunen Kaland (Kalanti) i Egentliga Finland, strax bredvid Nystad. Det var faktiskt just i Kaland där kungen Gustaf II Adolf grundade en stad år 1616. Dock visade det sig snabbt att det inte längre var möjligt för skepp att ta sig sjövägen från den urgamla marknadsplatsen, och således flyttades den nyligen grundade staden tio kilometer västerut – och fick namnet ‘Nystad’.

Min lekplats var kyrkogården där mina morföräldrar jobbade. Min morfar var kyrkvaktmästare och därmed ansvarig för kyrkan, kyrkogården och församlingshuset. Det var han som grävde gravarna och ringde i de jättestora klockorna. Det var han som, med mormor, tog hand om arrangemang för allt som hände i kyrkan och församlingshuset: dop, vigslar, 50-årsfester och begravningar. Mina morföräldrar kände alla och alla kände dem.

En helt vanlig lekplats var kyrkogården naturligtvis inte. Det var förbjudet att springa, skrika och till och med att vissla. Anständigheten var viktig. Men med sina stora gamla träd och skinande röda rosenbuskar var det ändå en skön plats. Här var det lugnt och tryggt.

Speciellt fascinerad var jag av den medeltida gråstenskyrkan med dess målningar av heliga kvinnor och män. Som till exempel kungen Erik den helige, som under sitt korståg tillsammans med biskop Henrik seglade vid den finska kusten (som, ifall historien om de två helgonen stämmer, kanske anlände till just Kaland, en plats som de facto redan var kristen och som hade nära förbindelser till svenska riket långt innan skriven historia). För att inte tala om alla de adliga släkternas begravningsvapen och gravstenar från 1600-, 1700- och 1800-talet; alla med text skriven på nästan oförståelig gammalmodig svenska.

På den tiden var andra världskriget inte så långt borta. Också Kalands kyrkogård har sina hjältegravar: tiotals namn på unga män och orter där de stupat. En av dem var min mormors far. Över minnesmärken vakar de sorgfyllda ögonen av en kvinna som håller sin stupade son eller man i sina armar; en pietà av Jussi Vikainen, en skulptör från Vemo (Vehmaa) där jag bodde med mina föräldrar och syster på den tiden. Då krig idag pågår så nära oss i Europa tänker jag ofta på denna staty.

Minnen från barndomen kommer tillbaka

Jag är säker att de här barndomsupplevelserna har mycket att göra med mitt intresse i andra människors sätt att se världen. Under min karriär, först som forskare och föreläsare på Åbo Universitet, och senare som finsk diplomat, har detta intresse tagit mig till buddhistiska templen på Mekong-floden, moskéer i Nordafrika, koptiska katedraler i Egypten och animistiska vallfärdsplatser i Sydkorea. Det har också lett mig till Finlands mission vid Förenta nationerna och förhandlingar om hur det gemensamma i mänskligheten borde uttryckas genom politisk och juridisk terminologi.

Och nu har den tagit mig till Stockholm – där allt detta som knyter Finland och Sverige ihop är närvarande överallt. Från Stockholm sett är det tydligt hur mycket av mina barndomsminnen som faktiskt har med Sverige att göra. Min mormor som till och med talade om ‘talriikit’ (tallrikar), ‘kaffelit’ (gaffel) och ‘neestuukki’ (näsduk), även om hon var helt finskspråkig, så som alla andra i den delen av Finland.

Jag är väldigt tacksam för att få möjligheten att lära mig vad Sverige, som jag allra första gången upptäckte i de gamla gravstenarna för 40 år sedan, faktiskt är och framför allt vad den är i dag i sin mångfald. Och jag är väldigt stolt över att ha fått möjlighet att arbeta vid den finska ambassaden som spelar en särskilt viktigt roll i skrivandet av nya kapitel i vår gemensamma historia.

Så ja – kanske var kyrkogården i Kaland ändå inte en så dålig lekplats.