”Bor du här?” frågar grannen av mig i trapphuset i Stockholm. Jag blir ställd, tänker att jag måste se ut som en inkräktare som snokar runt. Att matkassarna jag håller i ser på något vis misstänksamma ut? En annan granne ställde mig samma fråga för knappt en vecka sedan. Det är troligen menat som en vänlig öppningsfras, men finnen i mig kan inte låta bli att bli en aning förbryllad. Varför skulle man bry sig om vem som bor i samma hus?

Att svenskar är mer diskussionsglada än finländare hör möjligtvis till gruppen slitna stereotypier. Men man kan inte förneka att det ligger något i det. Det har inte minst varit synligt efter att jag i juni lämnade arbetet i riksdagen i Finland för att börja jobba på Finlands ambassad i Stockholm. Där man i Finland varit van att göra snabba och konsensusinriktade beslut är man i Sverige istället fokuserad på en öppen diskussionskultur. Man diskuterar tills man är överens, och ibland kan det ta sin tid. Då finländarna redan är i fasen av att verkställa något sitter svenskarna fortfarande kvar och diskuterar. I sin helhet upplevs ofta diskussionen i Finland att vara mer pragmatisk medan den i Sverige ibland tenderar att ha en mer ideologisk karaktär.

Även i förspelet till att ansöka om medlemskap i Nato kunde man bevittna det diskussionsfokuserade Sverige, speciellt i jämförelse med Finland.  Här hade den finska regeringen efter diskussioner snabbt påbörjat beredningen av den säkerhetspolitiska redogörelsen som skulle behandlas i alla riksdagens utskott. Under eftermiddagen den 17 maj samlades sedan de finska riksdagsledamöterna för att rösta om statsrådets förslag om att ansöka om ett Natomedlemskap. Och så var det klart. Det effektiva arbetssättet sitter i ryggmärgen, och saker ska gå undan – även i beslutsfattande.

Med facit i hand landade processerna, som innehöll såväl debatt som effektivitet, ändå på samma slutresultat. Eller ja, Finland lär väl ha räckt över sin Natomedlemskapsansökan till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg någon sekund tidigare än Sverige. Det handlar ju trots allt om att vara effektiv.

Diskussionsiver i valtider

Den öppna diskussionskulturen tar sig även starkt i uttryck då det om bara några veckor nalkas val i Sverige. Diskussionen är framför allt det som stämplar valen, det som avgör hur valen blir ihågkomna i historieböckerna. Per-Albin-valet 1936, Grispremievalet 1952 och Villakostnadsvalet 1979, för att nämna några personliga favoriter. Som den svenska statsvetaren Peter Esaiasson uttryckt det döps varje valrörelse i Sverige efter vad som karaktäriserat valdebatten fram till valdagen. Själva valresultatet är sedan en bisak.

Och trenden visar att mängden frågor som diskuteras i Sverige inte håller på att minska – tvärtom. Smörgåsbordet fylls med allt fler frågor som det svenska folket ska beta av.

Vare sig man pratar om grispremievalet eller om ansökan till försvarsalliansen Nato är det med glädje jag följer med det debattrika Sverige. Det finns en otrolig styrka i att ha en öppen debatt och diskussionskultur, där man som en del av samhället inte är rädd för att uttrycka sin ståndpunkt. De Nordiska länderna har sedan länge toppat listorna av pressfrihet, och här är både Sverige och Finland i framkant.  Att det nära samarbetet mellan Sverige och Finland är starkt kan även ses som ett resultat av det – en öppen och rak dialog.  Å ena sidan handlar det om förmågan att skrida till verket, å andra sidan om förmågan att diskutera. Och diskutera lite till. Det är en bra kombination.