Då jag sökte till diplomatkursen vid utrikesministeriet hösten 1996 påpekade en erfaren tjänsteman provokativt att det nordiska samarbetet förlorat sin mening i och med EU-medlemskapet. Tjänstemannens ord bet inte på diplomataspiranten som sedan gymnasieåren aktivt deltagit i nordiskt samarbete och när jag ser tillbaka på min två decennier långa diplomatkarriär kan jag konstatera att utrikesministeriets tjänstemän inte alltid har rätt.
De nordiska länderna, och Sverige i synnerhet, har alltid varit viktiga för Finland. Vår historia och våra gemensamma värderingar skapar en stabil grund för ett utökat samarbete både bilateralt och i vidare internationella kretsar som inom EU, FN eller OSSE.
Men en gemensam historia eller värdegrund är inte skäl nog för ett fortsatt samarbete. Det är däremot gemensamma intressen, vare sig de är politiska eller ekonomiska. Ur ekonomiskt perspektiv är Sverige en viktig marknad för det finska näringslivet. Värdet på den finska exporten till Sverige översteg i fjol 6 miljarder euro och i år har vi sett en fortsatt kraftig tillväxt. Sverige är ett starkt marknadsområde, som många finska företag använt som språngbräda för vidare internationalisering. I EU försvarar exportberoende ekonomier som Finland och Sverige tillsammans frihandeln, som är en förutsättning för våra länders välfärd.
Tillsammans är vi starkare
De nordiska länderna opererar inte i ett vakuum. Nordens geopolitiska ställning innebär utmaningar som de nordiska länderna gemensamt vill förbereda sig på som en del av en bredare internationell säkerhetsgemenskap baserat på respekt för demokrati, rättsstatsprincipen och det regelbaserade internationella systemet. Genom ett nära samarbete kan de nordiska länderna bidra till att stärka det internationella systemets stabilitet och förebygga kriser samt gemensamt förbereda sig för krissituationer.
Ett bra exempel på det förstnämnda är den nordiska viljan att stärka FN:s roll inom fredsbevarande verksamhet och arbete för jämställdhet. Ett exempel på det sistnämnda är den pågående Natoövningen med partnerländerna Finland och Sverige, där deltagarnas förmåga till integrerade operationer i Nordatlanten och Östersjön sätts på prov. Trots olika försvarslösningar övar Natomedlemmarna Island, Norge och Danmark och de militärt icke-allierade Finland och Sverige i allt högre utsträckning tillsammans. Till exempel ingår finska trupper i den svenska brigaden och danska helikoptrar stöder den norska brigaden.
När man talar om nordiskt samarbete är det svårt att inte ta upp frågan om svenska språkets betydelse. Att kunna svenska är inte ett krav för att kunna verka i välutbildade samhällen som de nordiska länderna, men det ger bättre förutsättningar. I ekonomiska och kulturella sammanhang har de som kan svenska en klar hemmaplansfavör. För en som vuxit upp i en helt finskspråkig familj är det svårt att förstå varför man ifrågasätter behovet av att lära sig svenska. Det nordiska samarbetet är inte beroende av det svenska språket, men att lära sig svenska är en bra utgångspunkt för att förstå den nordiska själen.