I januari 2014 deltog Finlands president Sauli Niinistö i Folk och försvars säkerhetspolitiska rikskonferens i Sälen. I sitt tal på konferensen redogjorde presidenten för sin syn på den internationella politiska miljön och reflekterade över förutsättningarna för försvarssamarbete mellan Finland och Sverige. ”Vi har alltså enligt min mening både utrymme för och efterfrågan på att ta ett steg framåt i det bilaterala försvarssamarbetet. Vi behöver och bör emellertid inte hoppa någonstans.” avslutade presidenten talet.

Det har snart gått fem år sedan konferensen 2014. Vi har inte hoppat någonstans, men vi har tagit fler framsteg i försvarssamarbetet än många av oss vid den tiden vågade hoppas på. Samarbetet bygger inte bara på våra länders geografiska närhet och gemensamma historia utan också på respektive lands själviska behov att i förändrade säkerhetsförhållanden stärka sitt eget försvar och därigenom upprätthålla stabiliteten i Östersjöregionen. I bilateralt försvarssamarbete tillgodoses dessa behov på ett föredömligt sätt för både Finland och Sverige. Det är en riktig win-win-situation där länderna jobbar utifrån sina egna nationella utgångspunkter, men resultaten kommer båda till nytta.

Möjlighet till gemensamt agerande men ingen automatik

Målsättningen för samarbetet är att utveckla våra länders militära förmåga och skapa förutsättningar för samarbete under olika omständigheter, i såväl fred som i kris och krig. Det är dock inte fråga om en militär allians och man går inte in i gemensamma operationer per automatik. De nödvändiga politiska besluten ska fattas från fall till fall självständigt i de båda länderna.

Ett viktigt led i förmågeutvecklingen är att ta hand om våra försvarsstyrkors kompetens genom utbildning och träning. Under de senaste åren har övningssamarbetet mellan våra länder stigit till helt nya nivåer, både kvantitativt och kvalitativt. Flygvapnet och marinen har varit föregångare, men på sistone har samövningar fått genomslag även hos markstridskrafterna.

Syftet med övningarna är tudelat så att det återspeglar målen för hela samarbetet. Vid gemensamma övningar utvecklar vi den egna kompetensen samtidigt som vi förbättrar styrkornas kompatibilitet och samverkansförmåga.

Vi deltar inte bara i gemensamma övningar, utan i vissa övningar deltar vi som en gemensam trupp. Till exempel under Nato-ledda övningen Trident Juncture nyligen ingick största delen av de finländska trupperna i en svensk brigad. Under marinövningen Northern Coasts som ordnades i Finland bestod en av stridsgrupperna av finska och svenska och den leddes av en gemensam finsk-svensk stab. I det svenska flygvapnets huvudövning i år deltog finska Hornet-plan både som träningsmotståndare och som en del av det svenska luftförsvaret.

Unikt samförståndsavtal visar vägen framåt

Mångsidiga och krävande övningar är den mest synliga delen av samarbetet, men att skapa en sann samverkansförmåga kräver ett mycket bredare samarbete. I samförståndsavtalet om bilateralt försvarssamarbete, som undertecknades av försvarsministrarna i somras, finns totalt 19 olika samarbetsområden inskrivna, från politisk dialog till granskning av lagstiftning som krävs för samarbete.

Både Finland och Sverige har upprättat motsvarande bilaterala dokument med andra länder, men inget annat har lika långtgående mål eller lika omfattande samarbetsområden. I detta avseende är samarbetet mellan våra länder unikt.

Betydande framsteg har redan uppnåtts inom många samarbetsområden som skrivits in i samförståndsavtalet. Förutom fler samövningar har förfarandet kring inträdestillstånd gjorts enklare, ett arrangemang för att dela säkerhetsklassificerad information mellan våra försvarsmakter har upprättats och lagstiftningen har utvecklats i en riktning som vid behov möjliggör ömsesidigt bistånd. Även möjligheter till kristida samarbete har diskuterats.

Vi är på god väg, men än finns det mycket kvar att uträtta. Det finns fortfarande både utrymme för och efterfrågan på nya framsteg i försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige.