Vi har varit tillsammans länge nu, du och jag, Stockholm. I nästan 35 år. Under åren har vi blivit ihop, tagit paus och hittat tillbaka till varandra igen. Ganska många gånger. Det har funnits andra, men ingen som du.
Det hela började med ett sommarjobb. Jag var ung, du erfaren och världsvan. Du visade dina finaste sidor med evig sol, eleganta människor och ståtliga husfasader. Jag föll för dig redan första dagen, då jag cyklade till jobbet på Skansen längs din finaste paradgata Strandvägen. Jag har nog världens vackraste väg till jobbet, tänkte jag då, och som av en händelse cyklar jag längs samma gata till jobbet idag igen och tänker samma tanke varje morgon.
Det följde några break-ups. Jag åkte hem till Finland, du stannade kvar och väntade tålmodigt. Vi hade ännu en underbar sommar tillsammans tills jag åkte till USA en sväng, men du fortsatte att vänta och locka. Och jag kom tillbaka. Vi testar, sa jag och började studera på universitetet, flyttade till en sunkig studentlägenhet i det som numera kallas för ett utsatt område och såg även dina mindre tilldragande sidor. Men i det stora hela gjorde det inte så mycket. Det var spännande och kändes lite kittlande farligt. Jag kan leva med detta, alla måste ju få ha sina mindre trevliga egenskaper, tänkte jag och var fortfarande kär och galen.
Efter ett år var jag trött på ditt stökiga och bråkiga jag och dina ständiga löften om att allt skulle bli som då vi var nyförälskade. Jag ställde ett ultimatum: visa mig något bättre och jag stannar. Du ansträngde dig och lyckades visa sidor jag aldrig sett och tog mig till ställen jag aldrig besökt. Vi flyttade och började om på nytt i en annan stadsdel. Jag lät mig snärjas och blev kvar.
Det följde ett antal stabila år tills du visade att du inte kunde erbjuda den trygghet en barnfamilj vill ha. Det såg bra ut på ytan men sedan hittade jag sprutor i sandlådan. Sådant kan få den varmaste tillgivenheten att förvandlas till vämjelse. Det blev sexton år av självpåtagen exil hos din stabila men lite tråkiga granne i Uppland. Det blev villa och Volvo och veckopendling. Det var bra år även om jag i hemlighet längtade efter dig, min älskling.
Hade jag gjort rätt då jag lämnade dig? Helt säkert var det så, då. Men för sex år sen insåg jag att gammal kärlek aldrig rostar. Jag ville bli omfamnad av dig igen, känna din snabba puls, känna din doft av lika delar havsbris och hundskit, känna de otåliga stockholmarna trängas och knuffas runtomkring mig. ”Nära till naturen” hade jag fått nog av, nu ville jag bli bjuden på teater, bio, museibesök och ny restaurang varje tillfälle det gavs. Så jag dumpade den gamla grannen och hittade tillbaka till dig, ännu en gång.
Stockholm, jag älskar dig och din gamla nuna. Och jag är här för att stanna.