– Hallå

– Hej, tänkte bara ringa och kolla hur det går med ditt självförverkligandeprojekt, om man får kalla det så?

– Ärligt talat, inget vidare, egentligen är det nära en total kollaps.

– Oj, tråkigt att höra, vad hände?

– Det började med att jag plingade på grannens dörrklocka, du minns, dricka bärs på SyVäTäs bästa och enda restaurang. Han kunde inte, helt omöjligt, skulle precis fylla i några excel-tabeller om nästa veckas MatHem-köplista, därtill låg han två månader efter i ROT-avdrag. Så ingen bärs den kvällen, näpp, och det såg knappast bättre ut mot slutet av veckan heller, häcken skulle klippas, firmafest på fredag och båten ska ju också ut när man nu ändå har en.

No problemos, tänkte jag, och gick tillbaka hem. Öppnade tv:n och såg någon grymt sliten akademiker snacka om gentrifi-öö-nånting. Hur allt börjar likna liksom Tyskland, förmögna-monotona-smaklösa-Bayern Munchen-vinnande-tråkiga-BMW-framgångsrika. Vad fan, tänkte jag, det där köper jag inte, jag är ingen gentrifi-öö-nånting, jag hejar ju dessutom på Dortmund.

Blev dock lite rastlös och sänkte två öl där på soffan. Körde också två minuters power mindfulness för att återfå balansen, hyperventilerade och kände mig lite grann yr. Rotade fram mina gamla LP-skivor, aldrig fel med lite nostalgi efter dessa triviala bakslag, tänkte jag.

– Jag förstår mycket väl. Fanns det några gamla skatter kvar?

– Jajamen, verkligen.  Exempelvis Rage Against the Machine. Började direkt med “Bullet in the Head”, minns du, rena dynamiten, men jag hann inte längre än så innan grannen stod vid min dörr. Perfekt, trodde jag, han vill ändå slinka ner till indiskan och dricka några öl. Fel. ”Kan du snälla sänka volymen, rejält tack, jag grillar.” Visst, men vad fan har Zack de la Rochas röst av järn med ditt grillande att göra, undrade jag. ”Mina korvar blir stressade”, svarade han. WTF? tänkte jag. Men hans MatHem-korvar var tydligen så jävla ekologiska att de mer eller mindre var levande, och de såg minsann inte glada ut i grillen med Bullet in the Head bultande under skinnet. Och ledsam korv skulle inte grannen äta, no way. Alltid finns det väl konstigare saker än deppiga korvar, tänkte jag, och sänkte volymen. Började känna en viss spänning runt pannbenen och tänkte att den där grymma filosof-gurun, livet är en resa du vet, har säkert något att komma med. Boken var kvar på bordet.

– Och vad hade han vidare att tipsa?

– Carpe diem. Jaha, tänkte jag först, har du snubbe lilla också tappat själen, njut av dagpenningen, hah, I know what you’re talking about. Men det var inte det, utan något mycket djupare. Leva i stunden. Häftigt. Och sedan, ”tänk själv”. Vilket fenomen, värsta Gandhi alltså. Fast jag hade en mörk sekund, jag tänkte själv, högintensivt, och landade vid en gåta. Har gurun hittat ett sätt att leva nån annanstans än i stunden? Jag abonnerar direkt. En liten off-stund alltid då och då låter väl ypperligt? Men hur som helst, efter mörka stunden ljusa tankar, optimismen bara flödar. Om korven kan bli ledsen kan jag väl bli glad, Carpe för hela slanten, så jag knallade ner till restaurangen i alla fall. Jag hade en plan.

– Okej, hur tänkte du?

– Jag går ner, beställer en öl, sätter mig bredvid närmaste medmänska och säger hej. Who knows, det kan ju typ synka direkt, och i värsta fall blir det ändå ett fyllesnack med någon annan än korvmannen, vilket är ju också redan helt fine.

– Och hur gick det?

– Värsta fucking gentrifi-öö-nånting. Hela haket stängt, skylt på dörren, här ska byggas bostäder, marknadsvärdet ska realiseras. Goodbye tandooripizza, welcome uppgrejdad Tyskland, MatHem-gubben, villa-killen. BMW. ROT. Jag.

– Aijai, men du kommer nog igen, skulle du inte också bli influencer?

– Stämmer, men jag har tagit paus, en strategisk reträtt typ.

– Varför det?

– Tog en selfie på min rumpa och skickade bilden till byxfirman. De blev inte så värst imponerade. Fel målgrupp, eller nånting. De hotade med rättsliga åtgärder om min rumpa blir viral i deras brallor. Jag svarade nej tack, missförstånd, min rumpa ska även fortsättningsvis befinna sig mestadels på hemsoffan. De föreslog dock att jag kanske skulle börja blogga och podda om triathlon. Enligt dem tycks det vara mäktigt populärt bland ”mitt segment”, som de uttryckte det. Så jag går nu på simkurs. Det är bara det att min anti-virala rumpa fryser häcken av sig i Edsviken så jag undrar hur det kommer att gå i november.

– No pain no gain, du vet. Kämpa på bara.

– Vet inte, nu sitter jag mest på soffan och väntar på dödsstöten.

– Hur menar du?

– Chefen har börjat tala om golf. Vi kunde kanske lira ihop någon gång. Fattar du? Där, just då, är det kört. Game over.