Jag var tre år gammal när min mamma tog mig till mamma-barn-gympa. Mitt första scenframträdande var iklädd en mörkbrun velourdräkt som skulle föreställa en nallebjörn. Jag var frälst. Om det var velourdräkten eller glädjen av att låta min kropp tas över av musiken som mest tilltalade mitt treåriga jag minns jag inte men sedan dess har jag alltid dansat. Det har varit ett sätt att utrycka mig själv, att slappna av, att stilla sinnet.

Sedan min debut som nallebjörn har jag dansat alla möjliga stilar; contemporary, salsa, street, dancehall, samba, orientaliskt, disco, show, jazz, vad jag än har haft möjligheten att ta kurser i. Som 17-åring deltog jag med det finska teamet i Gymnaestrada i Berlin, en internationell dans- och gymnastikevenemang med tusentals deltagare från alla världens hörn. Ett av de nummer det finska teamet deltog med var “Tango”. Dock inte någon tvättäkta finsk tango utan en koreografi med starkt argentinskt inflytande, vilket jag då uppskattade högt för det kändes mycket mer häftigt och exotiskt än “bara” finsk tango.

Numera är jag nästan 40 och av mina nästan 40 år har jag bott 16 utanför Finland – åtta i Sverige och åtta i Latinamerika. Under åren utomlands har min identitet formats och framförallt berikats av de kulturer och erfarenheter jag har fått ta del av men de finska rötterna har ett starkt grepp om urberget. Som ung kvinna, hungrig att se världen kändes det finska kanske inte fullt så intressant. Men på något sätt har att inte bo i Finland gjort mitt finska ursprung mer viktigt för mig än det förmodligen hade varit om jag bott kvar.

När jag och min familj flyttade tillbaka till Sverige efter våra år i Latinamerika var det därför extra roligt att börja jobba på ambassaden och med den internationella erfarenheten, alla de kontraster jag fått uppleva, kunna se det finska samhället med nya ögon. Efter år av hemlängtan åker jag nu till Finland varje dag.

Tystlåten passion brinner i tangon och folksjälen

Jag kommer från en dansant familj. Jag minns när jag var liten och det var bröllop i familjen så var det alltid en stor fest med uppemot 200 gäster eller mer – och en dansorkester så klart. Jag lärde mig vals, tango och foxtrot av pappa, mamma, släktingar och vänner. Det är något speciellt med tango. Och nu menar jag inte någon argentinsk variant utan riktig, äkta finsk tango med lite perkele och sisu och mycket vemodig, tystlåten passion. Det är lite så jag upplever den finska folksjälen. Under den till synes stillsamma ytan finns ett hjärta av eld.

I sommar vill jag ta min man, som ursprungligen är från Colombia, till “lavatanssit”, finsk dansbana någonstans på landsbygden vid en insjö och massa björkar. Jag har en något romantiserad Aki Kaurismäki-aktig föreställning om hur det kommer att bli. Min man och jag träffades på en salsaklubb, hur annars, så att hänga med i svängarna kommer inte att bli ett problem för honom. Lite misstänksam lär han ändå vara inför min plan, ni vet, alla skrönor han fått höra om finnar med knivar. Visst har det varit en del bråk och fickpluntor på den finska dansbanan förr i tiden, men dagens “lavatanssit” befolkas mestadels av de som faktiskt är där för att dansa. Det finns en hel del yngre människor som fått ett intresse för sällskapsdans, inte minst efter program som Dansa med stjärnorna, dvs. finska upplagan av Let’s Dance, och på många dansbanor organiseras kurser innan kvällens orkester drar igång.

Som fenomen skulle jag vilja dra en liknelse med roots-musiken i USA, det här är finsk roots, det är mina rötter. Cirkeln är sluten – från salsaklubben till den finska dansbanan.