Detta är den andra texten jag skriver på ambassadbloggen. Jag är fortsatt övertygad om att jag egentligen skulle ha blivit en bättre gymnastiklärare än diplomat. Eller bloggare för den delen. Det kan delvis förklara denna brist på fantasi som får sitt uttryck i mitt ämnesval – den svenska folksjälen, igen. Och värre blir det eftersom ingången till diskussionen blir Zlatan, igen. Men Z erbjuder på många sätt intressanta inblickar i svenskheten.
De senaste månaderna har medierna frossat i nyheterna om den stores vara eller icke-vara i VM-truppen. Det blågula laget, lagmaskinen, knegade sig förbi självaste Italien i ett dramatiskt skådespel om de sista VM-platserna. Italienarna klagade och filmade, svenskarna stöttade varandra, tacklade och armbågade. Och vann. Välförtjänt får man nog tillägga. Kollektivet visade sin styrka. I den här bilden ryms inte Z med. Egoist. Storstjärna. Individualist. Vi bör inte riskera dynamiken i gruppen.
I jämförelse med ett annat land där jag också har haft privilegiet att leva i, Frankrike, skulle det ovan nämnda vara en icke-fråga. Det är klart att artisten ska med, det är ju han som har kapacitet att göra det som ingen tänkte var möjligt, att överrumpla och överglänsa. Sorry Ola, vi tar risken, det är Z-time. I Sverige är det däremot den starka tron på kollektivet som lyfts fram och bejakas. Visst, det har visat sig att konceptet kan ge bra resultat, men jag har mina tvivel.
Det är här jag kommer att tänka på ett välkänt Albert Camus citat: ”allt jag har lärt mig om moral och mänskans plikt har jag fotboll att tacka för”. Om vi tänker att fotbollen reflekterar samhället i en bredare mening, och varför inte lita på Camus ord, är det inte just en balansgång mellan det kollektiva och det individualistiska som är det samhälle som vi önskar att skapa – och kanske till och med har lyckats att skapa här uppe i det frostiga Norden? En solidarisk bas som samtidigt ger utrymme åt det unika, ett gemensamt ansvar ihopkopplat med frihet? Om balansen dock lutar för långt åt det ena hållet finner vi platthet och konformism, och om det tippar åt det andra hållet hittar vi förr eller senare Thomas Hobbes.
Genomgripande betoning på kollektivet kan också tänkas innebära ett implicit förbud mot att bryta mönstret och det är lite där som skon klämmer, både på fotbollsplan och kanske även mera allmänt. När det blåser, blåser det endast åt ett håll och bevare dem som ställer sig utanför gänget. Att aldrig bryta mönstret är synonymt med förutsägbarhet, vilket i sin tur är motsatsen till kreativitet, vilket i sin tur är en förutsättning för framgång. Hur tror ni det går för Sverige i VM?
Å andra sidan, och från ingenjörernas förlovade land Finlands synvinkel, kan man konstatera att svensken är oförskämt duktig i sin kreativitet att göra business. I den här meningen är Z en äkta proto-svensk. Volvo har för sin del tagit den kollektiva svenskheten till nya höjder i sina senaste reklamsnuttar. ”Made BY Sweden” heter det numera. Det är alltså hela Sverige, tillsammans, som står för dessa lyxiga familjevagnar. Och vem är det om inte Zlatan som hoppar in i sin nya bil och kör genom skymningen, in Sweden and by Sweden? Det är alltså Sverige på fyra hjul som duger för till och med de allra bästa – eller besvärliga. Budskapet? Vanlighet, men på en högre nivå. Och det är kanske just detta som präglar den svenska folksjälens djupaste strävan.
Vanlighet, men på en högre nivå.