Två resväskor och en däcksplats på Viking Line. Det var min utrustning första gången jag flyttade till Stockholm, då för länge sedan på 80-talet.

Den blåsiga natten spenderades sittandes i färjans salong, skakandes av fartygets krängningar och nervositet. Från hamnen fortsatte resan till en gammal moster som bodde på ett servicehem där jag var inhyst tills jag hittade en studentbostad.

På den tiden var avståndet mellan min hemstad och Stockholm väldigt långt.

I Finland var fortfarande kalla kriget högst närvarande där bredvid Sovjetunionen, några regnbågsfamiljer existerade inte och min pojkvän fick stryk vid korvkiosken för att han hade röda skor som var köpta utomlands.

Någon regissör blev jag tyvärr aldrig trots idoga filmstudier. Men under de åren fick jag många goda vänner och en hel del erfarenhet av diverse ströjobb. Det var då journalistgnistan i mig tändes.

Och jag lämnade tydligen en bit av mitt hjärta kvar i Stockholm.

Sedermera har jag ganska ofta haft orsak att komma tillbaka, på semester och affärsresor. Och under årens lopp har avståndet mellan Helsingfors och Stockholm krympt med stormsteg.

Gatubilden i båda städerna har blivit mer internationell, pizzeriorna har blivit sushibarer, på sportlovet susar man ner till Thailand och till vardags klär man sig företrädesvis i svart.

Då jag för en knapp månad sedan igen befann mig på färjan över Östersjön trodde jag att flytten den här gången inte skulle innebära någon identitetskris eller känslomässig övergångsperiod.

Så fel jag hade.

Krisen i Ukraina briserade och har fortskridit under hela den tid som jag försökt sätta mig in i mitt nya jobb och alla nya uppgifter och samtidigt bygga upp ett hem. Putin har dykt upp förutom i nyhetsflödet även vid fikabordet och till och med i kassaködiskussioner på konsum. Händelser har lyft upp tankar och minnen som jag trodde hörde till det förflutna.

Jag har för mig själv undrat hur lätt det är att tro att världen alltid förändras långsamt, i små steg. Åtminstone i vår del av världen. Nu känns det som att världsordningen har förändrats dramatiskt bara sedan tiden före OS i Sotji.

Naturligtvis vill vi alla ha en snabb lösning på situationen, men vad som än händer kommer spåren att bli djupa.

Dessa reflektioner har under de senaste veckorna krävt så mycket energi att det inte riktigt blev den kolumn jag lovade kollegorna. Jag skulle ju skriva om återflyttarens observationer av skillnaderna mellan Helsingfors och Stockholm. Ifall de finns.

Till exempel om hur mycket färre hundar man ser på stan här. Eller hur besvärligt det är att välja rätt sorts mjölk bland tiotals sorter i obekanta förpackningar. Och sedan ändå hälla yoghurt i kaffet.

Men nu anhåller jag om tidsfrist och ber att få återkomma.

Lue suomeksi: Muistoja, maitoa ja Ukrainaa