Som försvarsattaché vid Finlands ambassad i Stockholm hör det till mina uppgifter att följa med den försvars- och säkerhetspolitiska debatten som har rätt stora skillnader från den i Finland. I Finland har vi en rätt lång tradition av att debattera ämnet, bland annat på grund av den allmänna värnplikten, som har berört och alltjämt berör en stor del av den finska befolkningen.

Ännu för ett par år sedan, innan man minskade repetitionsövningarna av inbesparingsskäl (förhoppningsvis tillfälligt), utbildade försvarsmakten upp till 50 000 personer årligen (27 000 beväringar på 6, 9 eller 12 månaders utbildning och 23 000 reservister på repetitionsövning i medeltal på en vecka). Av den orsaken har vi en stor andel ”förståsigpåare” som oftast baserar sina åsikter på det de själv upplevt eller har hört av bekanta. Ofta har dessutom de som deltar i debatten egna erfarenheter från 20-30 år tillbaka i tiden, men refererar alltjämt till egna erfarenheter som om de upplevt dem igår. Det bör erkännas att nivån på debatten – kanske just därför – inte alltid är så värst hög, men engagerar många. I det finska språket har fenomenet en egen term, ”kolpakkostrategia”, dvs ”ölstops-strategi”. Företeelsen är dock värdefull och visar att försvaret står gemene man nära.

Även i politiken väcker försvarspolitiken engagemang. När försvarsbudgeten debatterades i Finlands riksdag i december i fjol berördes den livliga debatten såväl i TV- och radionyheter som på tidningarnas första sida och på ledarplats.

När jag kom till Sverige i fjol, nästan 20 år (och 21 brigader) sedan jag gick ut chefskursen på dåvarande Militärhögskolan hade jag mina förutfattade meningar om den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten – eller snarare på frånvaron av den. Det var väl inte för inte som den pensionerade generalen Björemans bok om nedskärningarna – eller omstruktureringarna – som Sveriges försvar har genomgått de senaste 20 åren hade underrubriken ”Konsten att lägga ner ett försvar utan att någon bryr sig”. Även i media är intresset lamt jämfört med Finland. Läggandet av värnpliktstjänsten ”på vila” med tre rösters marginal i riksdagen, torde ha fått mer uppmärksamhet i finsk än i svensk media. När motsvarande budgetdebatt fördes i riksdagen i Sverige senaste december, kunde man visserligen följa med en minst lika livlig debatt som den finländska i riksdagens webb-tv, men den verkade föras mest bland ”närmast sörjande” riksdagsledamöter och noterades inte ens med en rad i media, trots att debatten gick så pass livlig att omröstningen fick skjutas upp till nästa dag.

Men – skenet bedrar, visst finns det en livlig försvarspolitisk debatt i Sverige, men mestadels på nätet och på expertseminarier arrangerade av bl.a. Folk och Försvar samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien. För att citera ett skämtsamt ”personomdöme” som vi använde om kadetter under min tid som utbildare kunde man beskriva debatten som ”Tillbakadragen, men där livlig”. Under min tid i Sverige har jag lärt mig att Sverige är försvarsbloggarnas förlovade land, där bloggar som Wiseman´s Wisdoms, Skipper, Försvar o Säkerhet, Lars Gyllenhaal med flera för en livlig debatt om försvars- och säkerhetspolitiken. Besöksantalet på bloggarna är stadigt stigande, med upp till 6000 besökare på en dag. Även försvarsmakten deltar föredömligt i debatten, med egna bloggar samt inlägg och svar till den pågående debatten. Som ett exempel kan nämnas ÖB:s, general Sverker Göransons snabba svar på ett öppet brev (som avslutades med ett krav om ÖB:s avgång) till honom, som en plutonchef anonymt lade ut på en blogg, med anledning av de senaste omstruktureringarna och återinförandet av ett tvåbefälssystem. Det snabba svaret visar att den svenska försvarsmakten noggrant följer sin tid och mediedebatten.

Målsättningen för försvarsbloggarna har varit att lyfta upp försvars- och säkerhetspolitiken till en allmän debatt, troligtvis i hopp om att bidra till förhöjda försvarsanslag. Ett öppet upprop till svenskt media att uppmärksamma den säkerhetspolitiska debatten fick nyligen över 1000 undertecknare på nätet – gott så. Men med undantag av en ledande dagstidning (jag lämnar det åt den upplyste läsaren att gissa vilken) så verkar media eller den stora allmänheten fortfarande vara mer intresserad av frågor om rätt person vann Robinson eller den om det är lämpligt att Pippi Långstrumps apa herr Nilsson skall få platsa i en dödsannons. Det är två år till riksdagsval och regeringen har nyligen tillsatt en försvarsberedning som skall förbereda beslutet om utformningen av Sveriges försvar efter 2014. Bloggarna vässar sina pennor – eller borde man idag säga att de mjukar upp sina tangentfingrar? Debatten fortsätter, men det är ännu öppet om debatten når ut till den stora allmänheten och om detta blir en valfråga inför nästa riksdagsval? Hittills har försvaret aldrig varit en valfråga i Sverige, men kanske försvarsbloggarna vänder trenden?