”Jaha, jag har fått besked om att det är en till finsk medborgare på gång”. Strax efter att jag lämnat in en ansökan om föräldraledighet, får jag den kanske mest stereotypa gratulationen man kan vänta sig av en kollega på en finsk myndighet.
Verkligheten överträffar dikten. Några månader senare tar du ditt första kvidande andetag och min första tanke är hur du, med din grålila hudnyans och ditt ihoptryckta ansikte kan vara så ful, trots att du har två helt normalsnygga föräldrar. En svensk forskare på 1800-talet hade kanske klassat dig som kortskallig.
Så hade jag gett mitt bidrag till den berömda barnafödartalkon. För finsk medborgare ska du ju bli, efter lite pappersarbete och en viss handläggningstid. Visst, det finska passet ses som ett av världens “mest värdefulla”, men du kommer få något mycket finare än så. Det är det finska språket med sina 15 kasus, sin vokalharmoni och sina hårda stavelser som ska bli min finaste gåva till dig.
Redan vid första besöket på BVC uppmanades jag att prata finska med dig, fast det kommer dröja länge innan du förstår ett enda ord. För det har jag att tacka ett gäng sverigefinska medborgaraktivister. Det var inte många årtionden sedan man istället uppmanade flerspråkiga familjer att endast prata svenska med sina barn.
Tack alla ni som kämpat för att finskan ska få minoritetsspråksstatus och tack alla ni som kämpat för finskspråkiga skol- och förskoleplatser. Ett särskilt tack också till min mormor, som lät mig och min syster komma undan med högst tvivelaktiga finska ord när vi spelade Alfapet. Annars hade vi ju aldrig haft en chans mot våra Finlandsfödda kusiner. Ännu viktigare, så hade vi kanske inte haft kvar glädjen och nyfikenheten för det finska språket.
Språkkonsulenten Sylvia Sparrock har i sitt arbete med att uppmana personer till att prata sydsamiska beskrivit hur ett överdrivet språkpolisande eller kritiserande kan ha en begränsande inverkan på viljan att tala ett språk – så kallade språkspärrar. Jag kommer aldrig kräva att du lär dig det finska språket perfekt. Fast jag är född i Sverige har jag haft min skolgång, uppväxt och mitt yrkesliv helt eller delvis på finska. Trots det kan jag fortfarande inte förstå mig på när jag ska använda mig av abessiv eller komitativ. Hatten av till den som kan, om ni nu finns!
Kanske kommer du likt mig i tonåren ta en utvandrad Helsingforsbo till ett kafé, när denne frågar om vi ska gå till “leffan” och din stolthet inte låter dig erkänna att du inte ved vad ordet betyder. Kanske kommer du likt en gammal skolkamrat till mig använda dig av begreppet “ylieilen” när du inte kommer på hur man säger “i förrgår” på finska. För mig kvittar det.
Jag tänker på din mamma som många gånger uttryckt en sorg över att hon inte fått lära sig sitt ena modersmål mer grundligt. Trots att hon inte kunde ordet, lyckades hon i en mataffär i Montenegro inhandla ett gäng limefrukter genom att fråga efter grön citron. Det viktigaste är att du försöker, och att du kan göra dig förstådd.
Språket kommer vara en nyckel för dig. Till ännu ett hemland och ännu en kultur. Kanske kommer det hjälpa dig förstå varför din farmor inte säger “oj vilken fin!” när hon ser att du har en ny tröja på dig, utan istället använder det med observerande ”du har en ny tröja”. Min icke-finska sambo blir fortfarande förbryllad av det här, men genom finskan kommer du lära dig hur man ibland kan säga mer genom att säga mindre. För det där betyder ju egentligen ”jag ser att du har en ny tröja och vad jag tycker om den spelar egentligen ingen roll. Det viktiga för mig är att du gillar den, för så länge du är nöjd är jag nöjd”.
Finskan kommer lära dig hur en gemensam tystnad ibland kan vara den finaste delen av en konversation. Och vem vet, kanske vill du likt din far en dag jobba på en finsk myndighet. Då ska du få all min hjälp för att kunna göra det.