Kontrasten mellan miljonprogramsförorterna och villorna från början 1900-talet är skarp – så även befolkningens sammansättning i dem. På ett tåg kan passagerarna ibland gissa var de olika medresenärerna kommer att kliva av utan att känna till deras hemadress. Samtidigt har Stockholm lyckats bevara grönska nära centrum och försöker överbrygga hinder mellan närliggande fattigare och rikare områden.

I en podcast-intervju berättar artisten Sabina Ddumba om åren då hon bodde i Fisksätra. Fisksätra är en av de många miljonprogramsförorten som byggdes under 1960- och 70-talen och ligger i Nacka. Om hon tänker på hem, tänker hon på Fisksätra, Fiskis. Men Ddumba är en svart kvinna och då hon åkte med tåget till Fisksätra hände det ibland att de andra passagerarna i en fyra flyttade på sig för att hon skulle kunna stiga av utan att hon hade indikerat att hon skall stiga av. De andra passagerarna visste att Ddumba skulle stiga av vid Fisksätra eftersom hon var svart. De efterföljande stationerna skulle vara omringade av ”folk med båtar och rich people” – och det rika folket var vitt.

Jag har besökt många gånger Stockholm tidigare och för mig har kontrasten mellan stadsdelarna alltid varit en av de största skillnaderna mellan Stockholm och Helsingfors. I Stockholm märker man direkt om en stadsdel är ”bra” eller ”dålig”, medan i Helsingfors är det mer komplicerat. Helsingfors saknar också för det mesta de fina villaområdena som byggdes efter sekelskiftet i Stockholm. Helsingfors har fina höghusområden men de mest välbärgade villaområden består oftast av ganska vanliga hus från efterkrigstiden.

Kapital och ambitiösa mål skapar en annorlunda stad i Sverige

Kanske saknades det kapital i Finland? Till exempel Saltsjöbaden – ett annat område längs med järnvägen till Fisksätra – var i tiderna släkten Wallenbergs projekt. I Finland fanns inte likadana dynastier som såg till att fina villor skulle byggas omkring Helsingfors, och då kapitalet sedan fanns för att bygga områden såsom Westend och Granö var de arkitektoniska idealen redan annorlunda.

Under rekordåren, särskilt på 1960-talet och början på 1970-talet, var det i sin tur politiken som skiljde Finland och Sverige åt. Sverige hade en lång period av socialdemokratiskt styre och det genomfördes ett ambitiöst projekt med målet att bygga en miljon nya bostäder. Sverige lyckades faktiskt att bygga en miljon nya bostäder, men nackdelen med projektet var att många av de nya bostadsområdena blev stora och monotona höga hus. Fisksätra, som Sabina Ddumba bodde i, är en av dessa förorter. I Finland var målsättningen inte lika ambitiös och förorten från 1960- och 70-talen i Helsingfors är oftare små och husen bara tre eller fyra våningar höga jämfört med Stockholm.

Pontus Herin, som växte upp på exklusiva Djursholm i Danderyd, provade att bo i det utsatta Tensta i Stockholm 2006–08. Han skildrar erfarenheterna i sin bok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (2012). Herin beskriver Tensta sett från E18-motorvägen som gråa betongklossar utslängda med en klinisk regelbundenhet. Den brutala synen påminde om ett amerikanskt fängelse och var för brutal för att man skulle kunna skämta om den.

Sverige erbjuder hjälp och invånarna diversifieras

Senare tog Sverige emot såväl mer arbetskraftsinvandrare som flyktingar. Sverige erbjöd hjälp mycket mer generöst, men denna politik hade på samma sätt en nackdel som det ambitiösa bostadsmålet. Det hände att andelen invandrare i ett och samma bostadsområde ökade snabbt, och ibland blev Sabina Ddumba så provocerad i tåget att hon åkte vidare till nästa station även om hon ändå bodde i Fisksätra.

Om vatten inte finns så skapas det i Helsingfors

Utgångsläget är alltså annorlunda i Helsingfors. Helsingfors har senare också haft en ambitiös politik för att bryta ned segregationen – för det finns förstås också mer lågutbildade och fattiga områden i Helsingfors. Helsingfors stad lät länge bygga prisreglerade bostadsaktiebolagslägenheter, och även om systemet senare slopades har man försökt att skapa en jämn fördelning mellan olika upplåtelseformer genom att införa hyresreglerade hyresrätter, hyresrätter med marknadshyra och bostadsaktiebolagslägenheter i varje stadsdel.

Självklart är inte Helsingfors bostadssituation heller perfekt. När problemen korrigeras sker det även på en ambitionsnivå som nästan blir lite komisk. Till exempel var Nordsjö länge känd som en stadsdel där allmännyttiga hyresrätter var många och invånarnas inkomst- och utbildningsnivå förhållandevis låg. För att skapa en mer beblandad invånarstruktur byggdes en artificiell kanal och högklassiga bostadsaktiebolagslägenheter längs med kanalen, och området döptes också till Solvik utan att namnet hade någon historisk förankring. Till slut lyckades området ändå balansera befolkningens sammansättning.

Lyckade parker och esplanader i Stockholm

Stockholm har å andra sidan fler såväl små som stora gröna områden nära centrum. Till exempel Kungsträdgården och Humlegården är vackra och välskötta parker där det är skönt sitta ned och titta på folkvimlet och de välvårdade rabatterna. Gärdet och Djurgården är stora grönområden nära city där man kan ta en promenad och Karlavägen och Valhallavägen bjuder på fina utsikter medan man åker med buss. Helsingfors har Esplanadparken men staden skulle kunna bygga fler likadana parker nära stadskärnan.

Infrastrukturen i förorterna i gott skick

Politikerna i Stockholm har sedan flera år tillbaka haft en ambition att bygga bort segregationen, eller åtminstone motverka den med stadsplanering. Ett sätt är att knyta ihop olika stadsdelar för att skapa en mer sammanhängande stad. Miljonprogramsområdena omringas ju ofta av motorvägar och ligger långt borta från innerstaden, och blir därför ofta isolerade. Ett sådant projekt är Årstafältet, där det utsatta området Östberga och det mer välmående Årsta ska byggas ihop. I programmet föreslår staden nästan 1000 nya bostäder, förskolor, parker och stråk i Östberga. Förhoppningen är att fler människor som flyttar in skapar mer liv och rörelse samt större trygghet i området. Även en ny tunnelbanehållplats planeras.

Och de utsatta områdena har sociala problem, men områdena är oftast i gott skick i motsats till fattiga områden i många andra länder. Medan Pontus Herin bodde i Tensta tänkte han fortfarande att husen såg tråkiga ut men till sin förvåning märkte han att de hade renoverats och det fanns sällan något klotter på väggarna. Även till exempel badhuset, biblioteket eller lekplatserna höll måttet. Livet i Tensta var snarare vardagligt än slumaktigt, om än etniskt segregerat.

Text: Janne Peuhkuri