Den 6 juni firar Sverige sin nationaldag. Eller ”firar” är kanske att ta i. De flesta tar tacksamt emot en ledig dag från jobbet, men några större patriotiska yttringar brukar dagen inte ge upphov till. Många svenskar menar i stället att midsommarafton är deras riktiga nationaldag. Det är då – när svensken dansar till ”Små grodorna”  ute i duggregnet, med magen full av nypotatis, sill och snaps – hen känner sig som mest svensk. Upplevelsen fullbordas om man fram emot småtimmarna sätter på Kents ”Sverige” på Spotify och lyssnar tyst medan man sitter på bryggan. När Jocke Berg sjunger ”Sverige, Sverige, älskade vän…” är det få som kan stå emot tårarna.

I Finland, däremot, når vi samma gemensamma känsla just på vår självständighetsdag. Vi viftar glatt med blåvita flaggor, lyssnar på ”Vårt land” eller ”Finlandia” med tårar i ögonen och känner hur fint det är att vara finländare. Vilket fint land vårt Finland är. Och med all rätta. Nog tycker svensken också om sitt land, men att visa det offentligt – det är inte lika självklart.

Positiv patriotism

När jag flyttade till Sverige för tjugo år sedan märkte jag snabbt att det är skillnad i hur kärleken till fosterlandet uttrycks i våra länder. Jag kom hit utrustad med något som varje finländare nog känner igen och som jag skulle vilja beskriva som positiv patriotism. Det innebär att man älskar sitt land, att man är stolt över var man kommer ifrån och upplever en gemenskap med andra som känner likadant. Det innebär, för mig, inte att man vill stänga ut andra, ogillar andra nationaliteter eller uppfattar sig själv som överlägsen. Det innebär inte att endast en viss hudfärg eller vissa specifika egenskaper accepteras. Det innebär helt enkelt ett sunt självförtroende och uppskattning över de värderingar Finland står för. Demokrati, jämställdhet, sisu, för att nämna några. Det är vad flaggan symboliserar. President Sauli Niinistö pratade om samma sak när han tidigare i år intervjuades av Dagens Nyheter: ”Man skulle kunna säga att jag på ett sätt är nationalist. Jag värderar hemskt mycket det finska arvet och hur man lärt sig tänka och leva här. Men det betyder inte att jag tycker det är bättre än i till exempel Sverige.”

Våga flagga

I Sverige har förhållandet till patriotismen varit mer komplicerat. Att stoltsera sådär glatt och obekymrat med flaggan gör svensken lite obekväm. Även om flaggan får synas i exempelvis idrottssammanhang och gärna hissas på just midsommar, är många mycket försiktiga med den i rädsla för att bli stämplade som nationalister. Högerextrema krafter och organisationer har lyckats kidnappa flaggan och gjort själva ”svenskheten” till ett känsligt ämne för resten av landet. För ett par år sedan deltog jag i ett intressant seminarium med rubriken ”Mat och nationalism”. Då fick jag höra att exempelvis en stor svensk kycklingproducent inte brukade använda flaggan i sin marknadsföring av just detta skäl. Man vill ju inte bli förknippad med intolerans. I stället fick kronan bli den symbol som talade om att råvaran kom från Sverige.

För mig känns det lite sorgligt. Flaggan ska ju trots allt representera hela Sverige. Dessutom kopplas den nog inte med extremhögern utanför landet. I stället står den för det som Sverige är känt för internationellt: tolerans, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, Hans Rosling, Greta – både Garbo och Thunberg. Kanske skulle Sverige, min älskade vän, kunna lära sig lite av oss finländare här, och våga fira sin nationaldag riktigt ordentligt i år. Med flaggor och allt. För det är ju fint att vara svensk. Också. Och kanske är det så att någonting håller på att hända. När jag inför den här krönikan letar information på nätet, upptäcker jag att den stora kycklingproducenten låtit pryda sina grillprodukter för sommaren med – du gissade rätt – svenska flaggor.