Det gångna året har varit en overklig tid för oss alla. Vår tidsuppfattning har grumlats och det sociala livet har varit minst sagt begränsat. Också vi i Norden har behövt göra många kompromisser både i det privata och i våra yrkesliv, samtidigt som pandemin för många inneburit personliga tragedier och uppoffringar. Trots det har våra samhällen i en global kontext tillsvidare klarat sig lindrigt.
Pandemin har också på många sätt påverkat ambassadens verksamhet. Vi har i alla delar av vår verksamhet uppmärksammat myndigheternas regler och rekommendationer för att hindra smittspridning. Det har inneburit begränsningar i kundmottagandet på konsulatet, samtidigt som nästintill alla fysiska möten istället blivit virtuella.
Jag kan tänka mig att undantagsreglerna i många länder påverkat ambassadernas samspel med stationeringsländerna och till och med försvagat samarbetet länderna emellan. Lyckligtvis har detta inte skett i Sverige.
Personliga relationer och möten har en central roll i diplomatin, då dessa skapar förutsättningen för ett konfidentiellt samspel. Även under pandemin har vi kunnat upprätthålla regelbundna och mångsidiga kontakter med det svenska samhället. Skype-diplomatin har kompletterats av promenadmöten och när situationen så tillåtit, lunchmöten.
Jag tror alla ställt sig frågan “vad händer efter corona?”. I det privata livet kan det betyda en normalisering av att träffa sin familj och sina vänner, möjligheten att spendera sin fritid utan bestämmelser från myndigheter som begränsar rörligheten, eller mer resande, om det så rör sig om längre flygresor, närturism eller resor i naturen.
Vi behöver internationellt samarbete
Men vad betyder det för det internationella eller nordiska samarbetet? Corona har visat att särskilt i krissituationer och i synnerhet när det rör sig om en global pandemi som rör hela samhället, bör vi leta efter lösningar med hjälp av internationellt samarbete. Förutsättningarna för samarbete är som bäst mellan likasinnade länder.
Under coronapandemin har också det nordiska samarbetet varit ansträngt. Inresebegräsningar har komplicerat och fortsätter att komplicera vardagen speciellt för de personer som bor och arbetar på gränsområdena. Det har även förts många diskussioner om huruvida Norden på bästa sätt lyckats med att möta krisen gemensamt, eller ifall någonting hade kunnat göras bättre.
Det nordiska samarbetet är fortsatt gott
Min uppfattning är att pandemin inte lämnat bestående sår i det nordiska samarbetet, eller Nordens bilaterala relationer. Samarbetet mellan regeringarna har varit mycket regelbundet och särskilt kontakten mellan Sverige och Finland har varit rak och direkt.
Opinionsundersökningar som gjorts i Sverige och Finland förra hösten och vintern visar att medborgare finner samarbetet mellan våra länder viktigt och vill stärka det ytterligare, bland annat när det kommer till krisberedskap.
Finland är i år ordförande för Nordiska ministerrådet och har som uppgift att främja den vision som presenterades av Nordens statsministrar sommaren 2019. Enligt den visionen ska Norden bli världens mest hållbara och integrerade område innan år 2030. Senast pandemin har bevisat att det fortfarande återstår arbete för att uppnå denna vision.
Norden har inte på alla fronter varit rustat för kriser som COVID-19 och av den anledningen har de nordiska samarbetsministrarna beslutat att utreda en strategi för nordiskt samarbete under kristider. I ljuset av våra erfarenheter av coronapandemin och den senare tidens diskussioner väntar jag mig att fokus särskilt kommer ligga på den fria rörligheten och att trygga krisberedskapen.
Det är viktigt att ministerrådet under Finlands ordförandeskap startar en uppskattningsprocess som visar på potentialen i nordiskt samarbete, samt förmågan att gemensamt bättre kunna möta framtidens utmaningar.