Den 4 juni 1621 fick Göteborg sina permanenta stadsprivilegier av Wi GUSTAF ADOLPH, med Guds Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes Konung, Stor-Furste uti Finland, Hertig uti Estland och Karelen, Herre til Ingermanland.

400-årsfirandet inleds formellt på själva födelsedagen, dock i mindre skala med anledning av coronapandemin. Det stora jubileumsprogrammet genomförs först 2023, då flera kända byggnader och institutioner fyller 100 år såsom Konstmuseum, Svenska Mässan, Liseberg och Botaniska trädgården.

Redan Göteborgs äldsta historia har kopplingar till Finland

Kunniga arbetare från Östersjöområdet var med vid byggnationer på Gamla Elfsborgs slott vid Göta älvs mynning. I sammanhanget växte det fram en bebyggelse vid Klippan. Den kom att gå under namnet Majorna, vilket sannolikt kommer av finskans och estniskans ord maja, som betyder liten stuga.

Under 1700-talet kom finländare till Göteborg som sjömän och militärer, på alla nivåer. Detta kan bland annat utläsas av gamla gravstenar på Nya Varvets kyrkogård. Finländare återfinns både som tjänstemän i Ostindiska Kompaniet och som landshövding.

Göteborg är inte bara Sveriges största industri- och hamnstad. Göteborg är även donatorernas och mecenaternas stad. Grunden till epitetet donationernas stad anlades redan på 1700-talet. Namn som Sahlgren, Carlander, Carnegie, Chalmers, Dickson, Fürstenberg, Renström, Röhss och Wijk, för att nämna några, stöter man på dagligen när man rör sig på stan. Och Göteborgs stad förvaltar anknutna stiftelser med en förmögenhet på en miljard kronor där avkastningen används för sociala, kulturella och vetenskapliga ändamål.

Finland öppnade konsulat i Göteborg i november 1919

Utöver passärenden för sjömän kom konsulatet redan under de första åren att arbeta framför allt med frågor gällande handel och kultur och med att göra Finland känt i Sverige, står det att läsa i konsulatets historia.

Finland fanns således på plats vid den stora jubileumsutställningen som arrangerades för att högtidlighålla stadens 300-årsjubileum, då som nu med en fördröjning. I Jubileums-utställningen 1923 ingick även en konstutställning med tema Nordisk Konst, den största någonsin i Sverige.

Det var intendenten vid Göteborgs Konstmuseum, Axel Romdahl, som på hösten 1918 lade fram sitt förslag om en nordisk utställning av modern/samtida konst. En sådan utställning skulle enligt honom innebära ett uttryck för en nordisk gemenskap och samförståndsvilja.

Det var med andra ord i Göteborg som Finland för första gången uppträdde som självständig nordisk stat bland sina nordiska grannar. Koordinator för bidragen från Finland var arkitekten Sigurd Frosterus, kanske mest känd för att ha ritat Stockmanns varuhus i Helsingfors. Den finska utställningen visade bland annat tio verk av Helene Schjerfbeck, däribland självporträttet från 1912. I den finländska gruppen av 16 konstnärer ingick även Jalmari Ruokokoski, Tyko Sallinen, Hugo Simberg och Ellen Thesleff.

Finsk design prisas

Torsten och Wanja Söderbergs nordiska pris i design och konsthantverk delades för första gången ut 1994, på hundraårsdagen av Torsten Söderbergs födelse. Prisutdelaren var Röhsska, Sveriges enda museum i design och konsthantverk.

Prissumman, en miljon kronor, gjorde priset till ett av de främsta i världen. Bland pristagarna finns fyra finländska formgivare: Brita Flander, Janna Syvänoja, Harri Koskinen och Ilkka Suppanen.

Tomas Söderberg, son till Torsten Söderberg, präglade priset starkt – vid hans bortgång 2019 lades priset ner. Röhsska museet fortsätter dock sitt arbete med att uppmärksamma nordisk form i utställningar, genom samlingarna och med publika aktiviteter.

Göteborgaren som tog initiativet till Finlandshjälpen

Det går inte att vid en historisk tillbakablick utelämna hovpredikanten Isaac Béen. Han har mer än någon annan svensk förkroppsligat Finlandshjälpen. Hans okuvliga energi, hans folklighet, hans mänsklighet, hans påhittighet, hans förmåga att blanda humor och allvar lämnar knappast någon oberörd.

Kärleken till Finland hade varit i frö redan under barndomen, lär Isaac Béen ha förklarat när man undrat över hans starka känslor för Finland – och den hade vuxit allt starkare när han som ung läst Runeberg och Topelius. Så det var knappast en slump att Finlandshjälpen blev till.

Början till Finlandshjälpen kan däremot förefalla som en slump. Men kanske inte i den Béenska världen: ett societetsbröllop ägde rum i Göteborg den 10 december 1939. Middags-talet skulle hållas av vigselförrättaren Isaac Béen.

Béen var dock tyngd av tankar på kriget som pågick i Finland: ”Kunde inte de goda göteborgarne dela något av sitt överflöd åt hungrande och krigsvärnlösa barn?” Så talet kom, lite oväntat, att handla om landet i nöd.

Det slutade med att en spontan offergåva togs upp för det lidande Finland. En champagnekylare fick tjäna som håv. En av gästerna erbjöd att överlåta hyresfria Aveny-lokaler för fortsatta insamlingar.

Ett par dagar senare var verksamheten i full gång. Innan året var slut hade man samlat ihop motsvarande 1,2 miljoner kronor i dagens penningvärde. I februari 1940 hade summan stigit till motsvarande 18 miljoner. Och mer skulle det bli, ofantligt mycket mer.

Göteborgarna gick man ur huse och donerade allt från värdefulla oljemålningar, skulpturer och smycken till dyrbara antikviteter. Kvinnor startade stickcafé på Liseberg och stickade tusentals varma sockor och vantar till fronten. Folk köade till insamlingslokalen, alla ville vara med.

Isaac Béen fick tillgång till en bil med högtalare. Med den körde han runt i stan. Hans röst hördes överallt och medan han samlade pengar i gamla sparbössor spelades finsk och svensk musik i högtalarna. Det fanns förresten fler högtalare:

Ingen går fri och ingen vill göra det heller. Kyrkoherden fångar ögonblicket, han slår ner på sina offer ungefär som duvhöken från höjden. Han har inrättat en högtalare åt sig i ett rum en trappa upp vid den största och mest trafikerade gatan i stan. Där står han i fönstret och talar personligt till var och en: ”Nä, men snälla konsuln då, stanna ett ögonblick få vi talas vid!” Konsuln stirrar upp mot höjden, men ser ingenting, i stället fortsätter rösten från ovan: ”Gå inte ned till grillen och slösa bort en massa pengar på en dyrbar lunch, när ni ändå har unnat magen så mycket godsaker i jul. Vad är det förresten som putar så?” Konsuln tar sig förskräckt om mellangärdet. ”Nej, högre opp. Kan den inte vara plånboken tro? Kom en trappa upp, så ska vi strax hjälpas åt att rätta figuren.” Om fem minuter kommer konsuln ut på gatan igen. Figuren ser faktiskt mera mänsklig ut, men det underliga är, att konsuln känner sig mera mänskligare också, för han har hjälpt en verkligt god sak.  *

Mycket av den göteborgska hjälpen gick till Åbo, Göteborgs vänort sedan 1946. Wäinö Aaltonens mäktiga skulptur i brons från 1955, När vänskapsbanden knytes/Kun ystävyyssuhteet solmitaan, vid Näckrosdammen bakom Konstmuseet, är en tacksamhetsgåva från Åbo för all hjälp och stöd. En kopia av skulpturen finns i Åbo.

En era går mot sitt slut

Sedan ett halvsekel tillbaka har finska konsulatet haft sina lokaler i Nordstan, Göteborgs pulserande citykärna och granne till stadens största knutpunkter till kollektivtrafik, Brunnsparken och Centralstationen. Syns du, finns du. Finland syns i Nordstan.

Konsulatets entréskylt påminner de 30 miljoner årliga Nordstan-besökarna om grannen i öster, kanske inte lika tydligt och självklart som Finlandsbåtarna i Värtahamnen men så där lite diskret, som en kamratlig vinkning.

Lagom till Göteborgs 400-årsdag plockas konsulatets entréskylt ner. Det som varit a home away from home för tiotusentals västsvenska sverigefinländare läggs ner.
Det känns sorgligt.

Heli van der Valk, Finlands honorära generalkonsul i Göteborg

* Citat och fakta om Isaac Béen är hämtade ur Festskrift tillägnad Isaac Béen av Vänner i Finland (1948)