Nya möten, vänskapsband och fotbollsupplevelser

Minister Mikael Antell
Minister Mikael Antell

Det är med bara drygt en månad i Stockholm bakom mig som jag nu skriver dessa rader. Jag och familjen stortrivs redan med livet i denna vackra och människovänliga stad, som dessutom har bjudit på en riktig indiansommar långt in september. Den extra energi det soliga vädret gett har varit mycket välkommen liksom all den hjälp som vänliga kolleger på ambassaden och gamla vänner i Stockholm har bistått med i samband med flytten.

Att flytta till ett annat land är, hur bekant miljön och kulturen än må vara i förväg, alltid en resa till något nytt och okänt och i slutändan en ganska omfattande och energikrävande process. Familjen skall bygga upp ett nytt hem, föräldrarna byta jobb och skapa nya nätverk, barnen börja i en ny skola och hitta nya kompisar och sist men inte minst skall killarna också hitta ett nytt fotbollslag. I vårt fall blev det Djurgården. Inte bara på grund av klubbens trevliga motto ”Glädje, värdighet och respekt – alltid oavsett” och den goda kvalitén på ungdomsverksamheten utan också med tanke på närheten från vår bostad vid Gärdet ut till träningen på Hjorthagens och Östermalms IP. Låt mig återkomma till fotbollsdelen av vårt liv lite längre fram.

Full fart från början – besök, seminarier och nya samarbetsområden

Den första tiden på ambassaden har som väntat varit full av nya intryck. Visserligen visste jag i förväg att min arbetsbild är synnerligen bred. Jag visste också att kontakterna mellan Sverige och Finland både till sin volym och kvalitet ligger i en helt egen klass för sig med allt vad det innebär i det dagliga arbetet på ambassaden. Ändå kunde jag inte ana att intensiteten i relationen på alla fronter och nivåer är så hög som den väl på plats har visat sig vara. Detta tar sig bl. a uttryck i en väldigt omfattande besöksfrekvens. Under min första månad har vi bl. a haft besök av vår president Sauli Niinistö (två gånger), vår förra president Tarja Halonen, vår tidigare statsminister Paavo Lipponen, vår utrikesminister Erkki Tuomioja och en rad media- och kulturpersonligheter, bland dem den gode Jörn Donner, som väl de flesta läsare torde känna till.

Vi har också hunnit med att ordna ett antal olika seminarier på ambassaden inklusive ett årligen återkommande Östersjöseminarium som vi arrangerar tillsammans med WWF. Dessa tillställningar har ytterligare öppnat mina ögon för alla möjligheter som finns i det finsk-svenska samarbetet.

Relationer måste vårdas

Själv har jag haft stor glädje av att redan i inledningsskedet träffa många av våra samarbets-partners. Jag har slagits av den vänlighet och öppenhet med vilken man som finländare blir bemött i Sverige. Man brukar ibland säga att Finland och Sverige nu står varandra närmare än någonsin tidigare sedan år 1809. Det ligger något i detta. Över 500 000 personer med finländsk härkomst bor och verkar i Sverige, många av dem på ledande positioner i samhället inte minst inom ekonomi, media och kultur.

Finskt och svenskt näringsliv är i hög grad sammanvävda. Sverige är som Finlands exportmarknad nummer ett det naturliga första valet när ett finländskt bolag bestämmer sig för att testa vingarna utomlands. Vårt sätt att tackla de flesta samhällsfrågor är väldigt likriktad. Vår grundsyn på globaliseringen, miljöfrågorna, den nordiska samhällsmodellen, det nordiska samarbetet, EU, Östersjö-samarbetet och säkerhetspolitiken är i hög grad den samma. Viktiga utrikespolitiska beslut stäms av mellan våra länder och vi lånar gärna goda modeller av varandra. Vi är inte identiska, men vi kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Med andra ord – då är väl allt gott och väl ställt, eller?

Ja, så enkelt är det väl ändå inte. Dagens täta finsk-svenska relation, som bottnar i en geografisk, historisk, kulturell och värdemässig gemenskap är liksom alla andra relationer här i livet något som dagligen måste vårdas. Det viktigaste samarbetet sker i vardagen i kontakterna mellan medborgare, företag, föreningar, kulturliv, universitet, idrottsvärlden etc. Det är summan av alla dessa dagliga möten som för våra relationer framåt och skapar mervärde för våra båda länder och alla som deltar i detta utbyte. Här kommer min fråga in. Har den yngre generationen i våra länder samma känsla för det finsk-svenska som de äldre generationerna med sin många gånger mer självklara historiska förankring i våra länders ödesgemenskap? Vad tror ni? Själv har jag inget direkt svar på detta, men det är naturligtvis en grundförutsättning för att också på längre sikt hålla vår relation lika livskraftig som nu. Därför vill vi på ambassaden i vårt eget arbete försöka verka för att den finsk-svenska armkroken bibehålls, förstärks och omfattar också den yngre generationen.

Fotbollen- en nyckel till nya vänskaper och sociala sammanhang

Jag lovade inledningsvis att återkomma till fotbollen. För mig och familjen är barnens fotboll ett sätt att skapa nya kontaktytor och genom bortamatcher och turneringar se delar av Stockholm och Sverige som vi kanske annars inte skulle få tillfälle att bekanta oss med. Den möjligheten är jag väldigt tacksam för. Nog är fotbollen en härligt universell sport som ger tillgång till nya sociala gemenskaper och skapar nya vänskapsband varhelst man rör sig i världen. För våra 11- och 13-åriga pojkar är det nu det tredje landet dom spelar i. Tidigare har dom lirat i Danmark och Finland (under vår vistelse i Chile var dom ännu för små). Till de gamla lagkompisarna i Danmark och Finland och deras familjer håller vi fortfarande kontakt och den äldre av våra barn deltar tillsammans med sina danska vänner varje sommar i ett fotbollsläger i Kongens Lyngby norr om Köpenhamn.

Också i Djurgården har killarna och vi andra i familjen fått ett väldigt varmt mottagande och känt oss välkomna från första början. Den yngre har redan hunnit göra en turneringsresa till Finland med Djurgårdens Akademilag. Den äldre tränar för fullt med sitt nya lag men har ännu inte kunnat spela matcher eftersom han fortfarande väntar på speltillstånd från FIFA. Jo, jag vet att det låter absurt, men sådana är internationella fotbollsförbundets regler nuförtiden. Om man är över 12 år skall FIFA godkänna en internationell övergång. Svårt att förstå då det handlar om ett barn som flyttar till grannlandet och bara vill utöva sin hobby och spela matcher. Nu går vi bara och väntar på besked.

Bortsett från denna ”lilla” överraskning har familjens nya liv i Sverige börjat på bästa tänkbara sätt. Jag ser fram emot många nya och spännande möten – både i jobbet och privat.

Med dessa ord vill jag önska er alla en trevlig fortsättning på hösten!

Leave a Reply