Den 19 mars 2020 stängde Finland sina gränser. Detta påverkade svenska medborgare med finsk anknytning hårt, framför allt i gränskommunerna i Norrbotten eftersom det råder ett stort socialt och kommersiellt utbyte över gränsen just där.

Många före detta finska medborgare som bor i de svenska gränskommunerna har delar av familjen, sommarhus och givetvis gemensamma affärsprojekt i Finland som i normala tider innebär dagliga besök över gränsen.

Den första tiden efter den 19 mars var min vardag som honorärkonsul i Luleå i stort sett som vanligt. Det som förändrades var den ökade mängden samtal med frågor gällande möjligheten att besöka sina släktingar eller titta till sitt fritidshus eller liknande i Finland.

Identifieringsbesök från hela Norrbotten

Det var inte förrän den 8 april som medborgarskapsansökningarna kom igång. Eftersom jag för tillfället är ensam konsul i Norrbotten så har jag haft identifieringsbesök från Kiruna i norr till Piteå i söder – och de har varit många. De flesta besöken har kommit från Haparanda-området. Särskilt i Torneå-Haparanda finns det nämligen ett enormt samarbete kommunerna emellan. Värt att nämna kan vara bl.a. samarbetet gällande brandförsvaret och diverse idrottsanläggningar – inte att förglömma den gemensamma golfbanan som ligger på båda sidor gränsen. Detta innebär att människorna i gränssamfunden i båda länder har under perioderna av stängd gräns upplevt stor frustration.

Tillbaka till rötterna med finskt medborgarskap

I samband med besöken har jag passat på att fråga om anledningen till att åter vilja bli finsk medborgare (och ha dubbelt medborgarskap). De flesta har givetvis hänvisat till det praktiska, men särskilt de äldre har även sagt att de i många år tänkt söka tillbaka det finska medborgarskapet men att det var först när epidemin slog till som de tog tag i saken. Ett annat viktigt skäl är att hjärtat har fått tala.

Det var ganska naturligt att ansökningarna upphörde omgående när Finland öppnade upp gränserna och lika snabbt tog ansökningarna fart på nytt när gränserna stängdes igen.

De möten jag har haft har varit intressanta då jag ofta fått höra anledningar varför man hamnat i Sverige och varför man stannat kvar, men gemensamt för alla berättelser är att man inte velat släppa kontakten med sitt ursprung.

Nils Lundbäck, Finlands honorärkonsul i Luleå