CV: cyklist

Bakhjulet slirar när jag ställer mig upp för att forcera snömodden i backen. Den ständiga visumkön vid amerikanska ambassaden glor morgontrött. Äntligen skymtar den blåvita flaggan över krönet. Jag rullar sista biten ner mot Finska borgens trygga famn, jag gjorde det! Igen! Resten av dagen kommer att gå som en finsk tango.

Jag tillhör en bespottad minoritet. Vi kallas idioter och dårar. Vi blir hotade och hånade. Det händer till och med att folk försöker skada oss fysiskt trots att vi redan är en av de mest utsatta grupperna i samhället. Nej, jag talar inte om finlandssvenskarna (även om beskrivningen kan kännas igen för den som försökt tala svenska i en nattbuss i östra Helsingfors). Jag talar om oss cyklister.

Vi är en förfördelad grupp. Bilister skulle aldrig acceptera att filer blockeras eller bara tar slut mitt i tomma intet. Fotgängare skulle aldrig acceptera att trottoarer används som deponeringsplats för bortskottad snö.

Vår minoritet består av några distinkta grupper. Vi har Korgcylkisterna, de med handväska fram och barnstol bak. Hjälm och fotbroms. De gillar trygghet och är ovanliga såhär års.

Vi har Memilerna, medelålders män i lycra. De har cyklar och utrustning värda en halv årslön för en ambassadknegare och tror att Skeppsbron är en etapp i Tour de France varje morgon. Hit hör Finlands Europaminister Alexander Stubb. Memilerna beskylls ofta för att försätta sina medtrafikanter och sig själva i fara. Det är orättvist. De flesta är väldigt skickliga cyklister med stenkoll på trafiken för att kunna ta den snabbaste rutten runt korgcyklister, söndagsflanörer och turistbussar.

Vi har De aningslösa som kännetecknas av trampning med tårna utåt (manliga) eller tårna inåt (kvinnliga), enhandsfattning av styrstången och vinglig cykelstil pga. ivrigt sms:ande, ingen hjälm. De aningslösa är farliga på riktigt.

Själv tillhör jag cykeltalibanerna. Jag följer minutiöst trafikreglerna och hötter åt andra (aningslösa) cyklister som struntar i dem. Egentligen vill jag bara att alla ska tycka om oss. Om jag använder ringklockan betyder det inte ”ur vägen pensionärsskrälle annars mejar jag ner dig” utan snarare ”kära gångtrafikant, jag vill bara uppmärksamma dig på att du råkar gå på cykelvägen så du inte tar ett oväntat skutt i sidled precis då jag passerar dig”.

Helena Andersson är informationsassistent, översättare och IT-ansvarig

Att cykla har många fördelar. De mest uppenbara är att du gör miljön, din kropp och din plånbok en tjänst. Men det som får mig ut i piskande regn, kolmörker och bitande kyla varje morgon är tillförlitligheten. På 19 minuter tar jag mig från Hornstull till Finska borgen på Gärdet. Lägg till ett par minuter vid oplogat före eller stark motvind.

Inga trafikstockningar. Inga urspårningar, signalfel eller växeldito, infotavlor som blåljuger eller ersättningsbussar som påminner om båtar till Lampedusa.

Att cykla är billigt, men vad man sparar jämfört med SL-kort eller bensin är småpotatis. Storkovan tjänar man på att cykelvänliga kläder definitivt inte är shopping- eller aw-kompatibla. I vind- och vattenavstötande mundering med reflexdetaljer och hjälmfrisyr är man inte speciellt Stureplans-chic, det är nätt och jämt så man täcks svischa in på Ica Nära och rafsa ihop något till middag.

Men som andra minoriteter är jag stolt. Att vara cyklist är något man borde ha på sitt cv. Man måste blixtsnabbt fatta livsavgörande beslut, vara modig och uthållig, ha bra framförhållning, samsas med olika typer på små ytor men våga stå på sig och ta plats även bland stora åbäken. Rekryterare och headhunters hör upp; att vara åretruntcyklist i Stockholms innerstad borde värderas betydligt högre än min examen i statsvetenskap.

 

Leave a Reply