Ambassadens praktikant Iiris Yli-Junnila fick se sitt förhållningssätt till Afrika förändras i grunden efter att hon fick möjligheten att arbeta i Kenya. Nu hoppas hon att fler kan se på kontinenten med nya ögon.

Jag har haft fördomar om Afrika. Jag antar att de flesta av oss har haft dem. Är jag ärlig så trodde jag tidigare att människorna i Afrika i allmänhet är fattiga, mer passiva och i behov av hjälp. Det är visserligen sant att fattigdomen och kvinnors obefintliga rättigheter är ett stort problem i Afrika – det fick jag också uppleva när jag arbetade som volontär i en välgörenhetsorganisation som jobbade för att förbättra kvinnors rättigheter och utbildning i Kenya – men efter min resa fick jag ett helt nytt tankesätt om afrikaner och afrikanska länder.

Under min tid i Kenya blev jag vän med Hidayah, en flicka i min egen ålder. Hidayah är smart och innerligt mänsklig. Hon älskar att laga mat och hennes dröm är att utbilda sig till kock samt skaffa jobb på en fin restaurang. Hon är feminist och vill inte vara beroende av en man, utan tjäna sina egna pengar. Tyvärr har hennes familj inte råd att ge henne en utbildning. Det är synd, för jag är övertygad om att Hidayah skulle bli en väldigt bra kock eller restaurangchef.

Min vän Rashid är företagsam och har flera goda, inspirerande företagsidéer. Rashid har många järn i elden: han odlar grönsaker och säljer saft och donuts i sin hemby. Rashid och hans vänner drömmer om att en dag kunna sälja saft i flaskor där etiketterna har olika kluriga och lärorika uppgifter för barn. De tror att det finns en efterfrågan för sådant. Rashid skulle bli en bra affärsman.

Min vän Khalid drömmer om en karriär som turistguide – men tyvärr har han inte råd att studera i ämnet. Khalid är en av de snällaste människorna jag någonsin träffat. Han tar alltid hänsyn till alla andra före sig själv och skulle säkert bli en exemplarisk reseguide.

Och sist, men inte minst, min vän Mara. Hon drömmer om att äga en tvättmaskin. Med hjälp av en sådan skulle kvinnorna i byn ha tid över för så mycket annat. Idag kan tvättandet ta hela dagen. Mara är också duktig med sina händer. Hon vet, exempelvis, hur man gör en bastuskopa av ett kokosnötskal och gjorde precis en sådan för mig. Det skulle förmodligen finnas en marknadsnisch för dem i Finland, ett land med över tre miljoner bastur. Mara är en visionär med goda idéer.

Ungdomar världen över drömmer om entreprenörskap och utbildning

Afrikanska ungdomar har liknande drömmar och tankar som vi har här i Norden. Några drömmer om entreprenörskap, andra om utbildning. Vi och afrikanska ungdomar har mycket gemensamt, men det som skiljer oss är att de saknar möjligheter att förverkliga sina drömmar om yrken och egna företag.

De nordiska länderna är kända för sitt högkvalitativa utbildningssystem, jämställdheten mellan könen och sina innovativa företag. Samarbeten med afrikaner, till exempel inom handel och investeringar i de unga, skulle kunna hjälpa afrikanska ungdomar att förverkliga sina drömmar om utbildning och näringsliv. Genom att garantera ungdomars möjligheter till jobb och utbildning världen runt kan vi också minska fattigdomen och ojämställdheten i världen.

Jag är stolt över att Finland lanserade sin första Afrika-strategi i år och är särskilt stolt över att strategin bygger på en tanke om samarbete. Enligt strategin kommer Finland att fördubbla handeln med afrikanska länder och öka investeringarna i båda riktningarna. Strategin tar speciellt hänsyn till ungdomarna samt utbildningens  och företagens roll. Strategin vill öka vikten av olika slags samarbete. Det är ett steg i rätt riktning.

Som en ung person i början av min yrkeskarriär känner jag själv att tanken om ”vi” och ”dem” är föråldrad. Jag vill se en framtid där samarbetet mellan de nordiska länderna och Afrika ökar. Pandemin har förstärkt den här känslan ytterligare — vi kan inte leva i vår egen bubbla, utan måste se bortom gränserna. Det är dags att lämna bilden av Afrika och afrikaner som passiva mottagare och gå mot bilden av Afrika och afrikaner som aktiva samarbetspartner. Det har åtminstone jag gjort.

Text: Iiris Yli-Junnila