Mitt fjärde och sista tjänsteår i Stockholm tar slut i sommar och jag återvänder till Finland tillsammans med min partner Jukka efter sju år utomlands, i New York och Stockholm. Det har varit fantastiskt att få leva och arbeta i Sverige och Stockholm, där vi fått så många nya vänner. Återkomsten till Finland sker i oväntat dramatiska tecken. Efter två pandemiår försvann alla förväntningar på en mer normal vardag, när Ryssland den 24 februari påbörjade ett brutalt krig mot Europeiska unionens östliga partnerland Ukraina och därmed hela Europas säkerhetsordning.

Rysslands agerande har skärrat allas vår känsla av trygghet. Vi har matt behövt erkänna att västländernas arbete med att hitta en diplomatisk lösning för att förhindra krig inte gav något resultat, och att Ryssland inte agerat uppriktigt under tiden de byggde upp momentum för en invasion.

Jag tror att alla reagerade på sitt eget sätt på det krig som Ryssland startade. För min egen del har det väckt till liv mina i Viborg födda föräldrars och min släkts personliga minnen och bitterhet gentemot dem, som tvingade min släkt att lämna sina hemtrakter, där deras förfäder bott i otaliga generationer. Människor glömmer inte de orättvisor de upplevt och få har förmågan att förlåta dessa orättvisor. Jag tror även att dessa känslor under en lång tid går i arv från generation till generation.

Under dessa instabila tider behöver Finland och Sverige varann mer än någonsin. För att bemöta våra gemensamma hot behöver vi både bilateralt och internationellt samarbete, vilket även pandemin visade. För Finland och Sverige betyder det ett stärkt samarbete inom bl.a. totalförsvaret i form av försörjningstrygghet och beredskap samt militärt försvar. Finland strävar efter att snabbt utöka försvarssamarbetet med bl.a. USA och Norden, särskilt med Sverige.

När jag skriver detta pågår heta diskussioner om Finlands och Sveriges relation till Nato. I båda länder önskar man att ländernas regeringar ska fatta samma beslut, som bäst kan främja ländernas trygghet. I slutändan gör Finland och Sverige sina egna beslut utifrån sina nationella utgångspunkter och intressen.

Den ökade spänningen har påminnt oss alla om hur viktigt det är att stärka krisberedskapen. Utgångsläget för resiliensen i de nordiska samhällena är god. Våra politiska system är stabila och det har inte bildats stora klyftor mellan olika folkgrupper eller områden. Även den höga utbildningsnivån bidrar genom att försvåra för utomstående aktörer att bedriva hybridpåverkan. Trots det är det viktigt att vi gör oss medvetna om våra sårbarheter och att vi förbereder oss för samhällsstörningar och kriser både personligen och på samhällsnivå. Vi klarar oss bra utan en varm dusch på morgonen, men hur många hushåll klarar sig självständigt i tre dygn med egna vatten- och matförråd, vilket myndigheter rekommenderar?

Under fyra år i Stockholm har jag på nära håll fått bevittna hur Finlands och Sveriges relationer har fördjupats. Tjänstemannautbytet och kontakten på hög nivå har varit rekordaktivt under vintern och våren. Det når sin kulmen under presidentens statsbesök i Stockholm den 17–18 maj. Ett fint avslut till mitt tjänsteuppdrag i Stockholm!