I Sverige lever de helt normalt. De kramar varandra i parkerna, trängs på uteserveringarna och vägrar att flytta på sig för att hålla avstånd. De är mest oroliga för att studentfesterna måste ställas in. Dessa är bara några av alla påståenden jag läst om Sverige i finska medier, både traditionella och sociala, under den senaste veckan. Men stämmer bilden om slappa corona-Sverige?

07.00: Kaffe, cornflakes och coronakritik

Även om Sverige enligt många utländska medier ”gör ingenting” för att bekämpa coronaviruset ser min måndag annorlunda ut än innan pandemin. Jag vaknar hemma i Vasastan, väcker barnen och tar fram frukost: mjölk, cornflakes och bananer, snabba puckar så att barnen hinner till sina skolor som varit öppna under hela coronakrisen. Kaffe behövs, två koppar varje morgon, för att gå igenom coronanyheterna i dagstidningarna och på sociala medier. Jag läser i en finsk tidning att de typiskt konsensustörstande svenskarna inte får kritisera sin regerings coronalinje, men tycker att det låter lite underligt. Jag ser kritik i tidningarna och på Twitter varje dag. Enligt vissa svenska opinionsbildare och experter spelar Sverige ett riskabelt spel med sina medborgares liv och borde byta strategi. Många publicerar diagram där de jämför dödstalen i de nordiska länderna. Andra hyllar statsepidemiologen Anders Tegnell och hans team som leder arbetet mot smittspridningen.

Jag och min man jobbar båda hemifrån som de flesta svenskar – sedan flera veckor tillbaka är rekommendationen från Folkhälsomyndigheten att göra just det – så den dagliga resan till jobbet uteblir. För att få lite motion gör vi i stället situps och utfall i vardagsrummet med hjälp av en mobilapp. Det gäller att vara stark om coronan kommer. Snart skyndar barnen till sina skolor och jag loggar in på Skype för måndagsmötet med kollegorna från ambassaden. Vi skriver rapporter, analyserar läget och tar fram innehåll till ambassadens sociala kanaler, men när det gäller möten, evenemang och besök gapar våra kalendrar tomma. Vi saknar de fysiska mötena, seminarierna, mottagningarna. Jag läser i en finsk tidning att Sverige inte har förbjudit allmänna sammankomster – men undrar vad som menas eftersom alla publika evenemang för mer än 50 personer har varit förbjudna sedan 29.3. Och även om man i teorin skulle kunna hålla ett frukostseminarium för 49 personer är det ingen som gör det. Ingen skulle komma, eftersom alla är rädda för corona. De svenskar jag känner följer rekommendationerna och gör till och med mer än så. Alla ställde in även sina mindre evenemang redan 11.3 när regeringen förbjöd stora sammankomster för mer än 500 personer. Nu bubblar det av kreativitet på nätet i stället: virtuell shopping, webbinarier, live-matlagning och konserter.

11.30: En lunch (och en begravning) utan kramar

Vid lunchtid går jag och min man ner till vårt stamställe Rolfs Kök för lunch. Några dagar tidigare har flera krogar fått stänga på grund av trängsel, men Rolfs följer rekommendationerna. På andra sidan restaurangen upptäcker vi Mårten, min mans barndomsvän sedan 37 år tillbaka. Han kommer över men stannar en bit ifrån och vi beklagar att vi inte kan kramas, utan bara köra en ”coronahälsning”. Kanske nästa gång, när allt är över, säger vi. Vi har inte kramat eller skakat hand med någon utanför familjen på minst sju veckor. Jag läser i en finsk tidning att svenskar tvångskramar sina kompisar i Stockholm, men det är inget som jag blivit utsatt för eller sett. Jag måste medge att avsaknaden av kramar känns konstigt i ett land där man brukar krama nästan alla som man träffat mer än en gång. Allra sorgligast kändes det på min svärmors begravning häromdagen. Vi var 10 stycken totalt i kapellet, för att minimera risken för coronasmitta uppdelade på olika bänkrader enligt våra hemstäder: Göteborg, Uppsala och Stockholm. I stället för att kramas fick vi nöja oss med tröstande ord och blickar på avstånd.

Min svärmor dog inte av corona, men det gör många andra. Dagens Nyheters söndagsutgåva brukar enligt chefredaktör Peter Wolodarski ha fyra sidor av dödsannonser – de senaste veckorna har de tagit upp nio eller tio sidor. Jag läser i en finsk tidning att svenskarna verkar kalla och bryr sig överraskande lite om sina döda. Att ingen reagerar fast covid-19 har tagit många fler liv än Estonia eller tsunamin 2004. Men coronakrisen är annorlunda till sin natur. Det är en kris som utvecklas långsamt och osynligt; inte en olycka eller naturkatastrof som överraskande slår oss i magen och skildras i dramatiska tv-bilder. Jag känner ingen som gått bort i covid-19, ingen som vårdats på intensiven. Jag har inte varit sjuk själv eller sett bilder inifrån de svenska sjukhusen där människor kämpar för sina liv. Så tror jag att det är för många svenskar. Döden känns långt borta och overklig, även om man vet att den finns.

12.30: Är intensivvårdsplatserna slut?

På vägen upp till lägenheten efter lunchen råkar en granne komma in i trapphuset samtidigt. Det uppstår en stunds förvirring vid dörren – vem ska gå in först och hur vi ska lyckas respektera avståndet? Sedan tar hen hissen medan vi erbjuder oss att ta trappan. Alltid några extra steg som registreras i min finska Oura-ring. Jag har inte upplevt problem med folk som kommer för nära mig mer än några enstaka gånger. Oftast, om ett trångt läge uppstår, tar folk ögonkontakt, ler och backar.

Uppe i lägenheten tvättar vi återigen våra händer som börjar kännas som sandpapper. Man orkar inte lägre hålla på med handkräm; det är ju så jobbigt att smörja in huden varje gång, med allt kladd och kräm som fastnar under ringarna. Sedan loggar jag in på Twitter för att se det senaste. Där läser jag en uppdatering av en finsk journalist som säger att intensivvårdsplatserna nu är slut i Stockholm. Det låter oroande, så jag söker information i svenska medier och på Folkhälsomyndighetens sida. Ingenstans står det någonting om att platserna skulle vara slut, tvärtom så finns det kapacitet kvar. Så har det varit under hela krisen.

På eftermiddagen lyssnar jag på ett webbinarium om svenskarnas mående och tankar under krisen. Enligt en undersökning från Kantar/Sifo har Sveriges mjukare linje med restriktionerna haft en intressant effekt på hur svenskarna mår mentalt: de är mindre oroliga och rädda än människor i andra länder. Kanske har de vaggats i falsk trygghet, vem vet. De tror i alla fall i större utsträckning att vi kommer att hitta en väg ut ur den här krisen om vi bara jobbar tillsammans – 39 procent av svenskarna tror det, jämfört med 16 procent globalt. Undersökningen visar också att det svenskarna just nu saknar mest är social interaktion. Baserat på det verkar det ändå som att svenskarna umgås mindre än vanligt, även om många i Finland tror att de fortsätter att ses och kramas som vanligt.

17.00: Att stämma en cello och hålla flera tankar i huvudet samtidigt

När arbetsdagen är över hjälper jag dottern med hennes celloklass som hålls via FaceTime. Bland alla saker jag lärt mig under coronakrisen – att använda Zoom, träna magmusklerna som Ronaldo på Nike-appen, tvätta mina tummar, stava ordet epidemiolog – skattar jag min nya förmåga att kunna stämma en cello rätt högt. A, D, G, C ska det vara, och idag behöver jag inte kämpa så mycket som förra veckan. Snart ekar en Bach-menuett i lägenheten.

Medan jag lyssnar tänker jag på livet, och läget, i Sverige just nu. Visst finns det saker jag undrar över. Varför är gränsen för allmänna sammankomster 50 personer och inte 10, om nu myndigheterna ändå avråder från mindre sammankomster som släktmiddagar och studentfester? Varför måste modersmålsundervisningen för min dotter, som läser finska, nu ske på distans när alla andra lektioner hålls fysiskt som vanligt? Vad gick fel när så många äldreboenden drabbades av corona? Varför kan svenska myndigheter inte helt enkelt stänga Stadsparken i Lund för att hindra studenternas Valborgsfest, utan väljer istället att sprida ut ett ton stinkande hönsgödsel på gräsmattorna?

Men att Sveriges strategi skulle vara att göra ingenting och låta smittan härja fritt – det är inte sant. Ska man ha en chans att se situationen nyktert måste man kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Man kan känna med årets studenter som blir snuvade på en av sina livs viktigaste milstolpar, studentfesten, och ändå oroa sig för covid-19. Man kan äta på en restaurang och ändå vara försiktig. Man kan vara ledsen för att ens planerade semesterresa inte blir av men ändå förstå allvaret med krisen. Man kan tycka att svenskarna gör vissa saker på ett underligt sätt och ändå förmoda att förklaringarna finns någon annanstans än i slitna stereotyper. Stereotyper är ju så dåliga på att förklara komplexa skeenden.

Nu säger många, exempelvis, att Sveriges strategi beror på att svenskarna har så hög tillit till sina myndigheter att det räcker med rekommendationer. Varför räckte då inte rekommendationerna på 80-talet när viruset som hotade hälsan hette HIV? Då införde Sverige hårda restriktioner, men valde nu en mjukare linje med corona. Kan det, exempelvis, vara så som Göran Eriksson skrev i Svenska Dagbladet häromdagen – att den svenska strategin helt enkelt beror på att Folkhälsomyndigheten, som inrättades 2014, har ett bredare uppdrag att titta på folkhälsan i stort och inte fokusera enbart på smittskydd, medan arbetet mot HIV styrdes av det gamla Smittskyddsinstitutet vars perspektiv var smalare?

Jag önskar att vi alla skulle kunna hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt: det är bra och förståeligt att vi skyddar vårt eget land, men vi sitter ändå i samma båt med våra grannländer, med länder i södra Europa, med USA – ja, hela världen. Coronaviruset är inte en landskamp, och det tjänar inget till att dra för snabba slutsatser, raljera över de tokiga svenskarna och dela varje artikel med en dramatisk rubrik som stärker ens egen uppfattning om sakernas tillstånd. Det är bättre att hålla ett öppet sinne och en ödmjuk attityd. För när allt kommer omkring har vi ändå ett gemensamt mål: att lära oss leva med corona och så småningom återgå till ett liv där vi kan ses, och vem vet, kanske till och med kramas igen.