– Nå men hallå där.

– Hejhej.

– Det var ett tag sedan, hur går det?

– Lagom.

– Kan du inte elaborera lite? Tror att sist vi sågs så väntade du på dödsstöten i form av golf med chefen?

– Ja golfmatchen. Det är lugnt. Jag lät henne vinna. Ingen lätt uppgift kan jag säga. Men definitivt värt mödan, jag siktar ju uppåt. Väntar att HR-folket sätter mig i hissen. Jag har tålamod.

– Ja det kan du säkert ha. Det låter ändå lite tveksamt. Tänk om de trycker på fel knapp i hissen och du hamnar i källaren? Att de läser spelet och ärlighet uppskattas?

– No worries. Det kallas kreativt förstörelse. Du sku se mina golfstrumpor, helt förstörda efter allt vadande i trippel-bogey träsket. Men ur askan stiger framgång, grymmaste Fenix med trasiga strumpor som turbiner i vingspetsen. En liten förlust är till min fördel, ingen tvekan alls. Under tiden har vi flyttat igen. No more SyVäTä. Men inga problem där heller, även om Enebybergs street cred är kanske mindre etablerad. Läste nämligen vidare i livstilgurus episka bestseller, du kanske minns. Jag kommer att nå yin och yang, flyta astralt, bli stabil, hel och harmonisk. Tegnellera.

– Okej, vad har du snappat upp den här gången?

– Önska det du har. Det är inte lätt men jag jobbar åt det hållet. I am working on it. Behagar inte ens längre någon tatuering. Projektet med streaks har jag också bestämt att skippa, jag låg efter målsättningen med 23 976 stycken. Returnerade märkesbrallorna till e-butiken, alldeles för jävla tajta, alfa-hannarna vid Edsviken började fnissa när jag skulle byta till simbyxor men brallorna satt på som värsta korvskinnet. Var tvungen att hoppa träningspasset så jag blir nog knappast någon triathlon-poddare heller. Men. Jag är nöjd. Riktigt jävla nöjd. Jag önskar det jag har.

– Du menar i stil med tre barn, fru, villa i Danderyd, Passat på gården?

– Exakt. Fokus på det väsentliga. Utmaningen är att det är nån jävel – kanske till och med Han själv – som hela tiden viskar i örat, vänsterhögerdittodatto, ojjoj vad det där sku sitta fint. Men jag har testat ett knep. Funkar också mot allt annat trams.

– ?

– Helt utan varning, direkt, börja stå på huvet. Grannen närmar sig tvåmetersgränsen och vill tydligen ännu närmare, pang, upp och ner på en millisekund, värsta jedi, social distansering återställd. Eller när en annan, klipp gräsmattan ’till you die mannen, drar igång igen. Brukade önska honom pesten, nu, skit samma, pannan mot golvet, umma umma, jag hör snart inget. Sist jag drog en blixt-upp-och-ner fick jag dock nåt skit, skott, i ryggen. I stora Coop. Kollade in Fazers choklad. Snacka om begär. Så nu är jag tvungen att be frugan om hjälp. Hon får hålla i fötterna. Må hända detta inte är hållbart.

– Låter faktiskt ganska jobbigt. I synnerhet för henne. Kanske bättre att försöka finna lite mer skonsamma former i strävan efter yin/yang?

– Ja. Fast ärligt talat. Jag är trött. Skittrött. Att jämt vara på väg nånstans, att verkligen LEVA i stunden, vara unik och originell. Carpe my ass. För fan, har börjat misstänka att den där gurun jobbar för the Dark side.

– Jag vet. En massa krav hit och dit. Man tror själv att man väntas vara si och göra så, att man inte svänger, söker acceptans och bekräftelse.

– Precis. Skit i allt sånt. Total kursändring. Jag tänker vara lagom. Bara så jävla lagom att inte ens den lagomaste är lagomare än jag. Det kommer bli bra. Lagom bra. Fast nu ska jag åka hem. Till Finland. Lämnar häcken oklippt bara för att jävlas lite med grannen. Granarna barrar rakt in i hans pool. Sista hälsningen. Hah.

(Torkar några tårar ur ögonvrån, stänger dörren bakom sig, lyfter blicken mot Värtahamnen. Det blir nog bra. Det också.)