Jag sitter i soffan efter en arbetsdag och kollar på SVTs debattprogram Opinion. Ett av kvällens samtalsämnen är Finland, som i egenskap av Sanna Marin fått en ny ung, kvinnlig statsminster. Programmets frågeställning är ”kommer det kunna hända även i Sverige?” och jag tänker hur kul det känns med den här typen av positiv mediauppmärksamhet kring Finland. För en gångs skull framställs Finland som framgångsland. Men den stolthetskänslan blir inte långvarig.
”När man tänker på Finland så tänker man på någonting macho, kargt och man tänker på barska män. Hur kan det rusa in unga kvinnor i regeringen?”, säger programledaren Belinda Olsson. Jag sväljer först formuleringen med hull och hår, men när programmets gäst, journalisten Julia Wiræus avfärdar frågan som nonchalant, känner jag mig också provocerad. Dels på grund av själva formuleringen, men kanske mest av insikten att jag mötts av den här beskrivningen på Finland så ofta att jag själv inte längre reagerar på den. Ni vet – ett kallt och grått, lite gammalmodigt land med ett deprimerat och sammanbitet folk vars enda glädje är dragspelsmusik, Koskenkorva och knivslagsmål.
Jag vill inte lägga allt ansvar på Belinda Olsson här. Hon hade givetvis ett gäng kollegor i form av producent och redaktör som inte heller tyckte att den frågan kändes konstig. Faktum är att jag själv och min egen familj också bidragit till att sprida just den bilden. Jag växte upp i Sverige med finska föräldrar. Bland svenskar brukade min pappa skämta om hur stolt han var över att jag föddes på Finlands nationaldag. Nej, jag föddes inte den 6:e december, utan i slutet av mars, på en skärtorsdag. Det finns alltså ett knivskämt däri. Han, så som senare också jag, hade lärt sig att det är lätt att få ett folk att gilla en om man tar till sig deras skämt.
När jag som femtonåring började i ett svenskt gymnasium så pratade jag svenska med en liten finsk klang, eftersom jag så långt i livet hade pratat mestadels finska om dagarna. Det här var såklart bland det första mina nya klasskompisar la märke till, och det dröjde inte många skoldagar innan jag fick höra de klassiska sprit- och knivskämten. Jag insåg snabbt att om jag gick in i rollen som den stereotypa finska machomannen så fick jag en given plats i flera av skolans sociala grupperingar. Även om det inte var personliga egenskaper jag identifierade mig med.
Google kan enkelt användas för att vidare illustrera min poäng, då sökmotorns ”suggested searches”-funktion ger ”varför är finländare så fula” som ett av toppresultaten om man googlar efter hur finländare är. Gör man motsvarande sökning om svenskar, på finska, får man istället resultat som frågar om varför svenskar är så vackra och rika.
Det finns såklart en historisk maktrelation mellan Sverige och Finland som förklarar mycket av den här bilden. Hade det varit Sverige som tillhörde Finland i hundratals år, och Sverige som stod för stora mängder arbetskraftsinvandring till Finland på 60- och 70-talet, så hade resultatet för dessa googlingar antaligen varit det motsatta. Visst, de finska fabriksarbetarna som kom till Sverige på 60-talet var kanske inte alla mästare av smalltalk i fikarummen, men generellt sett tror jag det haft mer med språkkunskaper att göra, än den seglivade myten om finnar som ett tyst och slutet folk.
Oavsett så är dagens Finland någonting helt annat. Det är bara att vår mentala bild inte alltid lyckats hänga med. Så kom igen kära svenskar! Det är dags att vi lägger historien bakom oss, släpper taget om dessa förlegade stereotyper, och släpper in det nya Finland. Vågar du så vågar jag.