Man brukar säga att Finland och Sverige är som syskon. De har en lång gemensam historia och även om de nu skiljts från varandra och tar hand om sig själva är samarbetet och kontakten länderna emellan fortfarande stark. Inte minst politiskt. Värre är det kanske med det kulturella utbytet som kan kännas lite daterat. Hundraårsjubiléet ger dock Finland en ny plattform att visa upp sig på.

Ofta blir det när man talar med svenskar om Finland ett rabblande av samma klyschor som man alltid förknippar med landet; bastu, “yksi, kaksi, kolme”, mumintrollen och Marimekko. Och visst är detta en del av den finska kulturen (och en viktig sådan!), men samtidigt finns det ju så mycket mer som inte verkar ha lyckats simma över Östersjön, hela vägen till grannlandet.

Jag är halvfinsk och i och med att min mamma är finsk finns också hälften av min släkt där. Som liten åkte jag på somrarna till mormors och morfars sommarstuga och spenderade där större delen av lovet. Nu för tiden åker jag dit åtminstone någon vecka varje år för att träffa både mormor och vänner. Ofta blir det också en rejäl dusch av allt Finland har att erbjuda. Mormor bjuder på finska rätter och från mina vänner brukar jag få reda på de senaste storhitsen till låtar. Under ljumna ljusa sommarkvällar blir det dessutom ofta att man tittar på film eller på något inhemskt underhållningsprogram tillsammans.

Resan blir som en crash course i vad landets aktuella liv ser ut, men sedan är det dags att åka hem och resten av året är man mer eller mindre omedveten om vad som sker på den finska film-fronten, vad man lyssnar på för något på finsk radio, vad man läser, skämtar om, äter… Informationen blir plötsligt inte lika lättillgänglig när man inte lever i det och det är lätt att man blir som bortkopplad från allt vad som händer. Detta är kanske anledningen till att mina finska musikkunskaper tidigare år i stor utsträckning bestått av diverse sommarplågor istället för deppiga höstlåtar.

Finland blev en hit i studentkorridoren

I år har dock ett finlandsintresse hängt med under mer än sommarperioden. Till vardags bor jag i en studentkorridor i Lund där jag delar kök och vardagsrum tillsammans med fjorton andra. Över hälften av de som bor där är internationella studenter vilket gör att ett vanligt samtalsämne blir likheter och olikheter länder emellan. Där har bland annat Finland blivit ett diskussionsämne. Inte minst nu i och med 100-årsfirandet. Många utomeuropeiska studenter är nyfikna på de olika nordiska länderna. Vad är det egentligen som skiljer dem åt, för de är ju ganska lika? För mig har uppdelningen så klart känts naturlig, i och med mitt dubbla medborgarskap och delade identitet, och jag har nog aldrig riktigt reflekterat över saken som jag upplevt så självklar. Men nu började jag tänka över frågan som de internationella studenterna ställt. Vad skiljer de nordiska länderna åt – vad är typiskt för Finland?

En ”intensivkurs” på två veckor per år kändes plötsligt inte tillräckligt. Och fler i korridoren var intresserade. Speciellt jag och min kompis Chris började gräva ned oss i ämnet. Detta genom att söka efter finska filmer och musik. Eftersom köket blir den naturliga mötesplatsen i vårt boende sätter vi nu ofta på musik som Haloo Helsinki! eller Roope Salminen ja koirat samtidigt som vi lagar mat och viftar med stekspaden i takt med basgången.

Men för alla som inte råkar bo i en internationell studentkorridor, eller har en sommarstuga i mittersta Finland med vänner i stugan bredvid, är 100-årsjubiléet, och i Sverige inte minst stadsfesten i Kungsträdgården, ett bra sätt att få en rejäl dos finsk kultur. Då både sådant man känner igen blandat med mycket nytt. Det blir en plats där Finland får lov att breda ut sig och visa upp både gamla favoriter som bastu och mumin men också en mer uppdaterad version av sin kultur i form av till exempel musik som Alma eller med bokaktuella författare som Kjell Westö.

Text: Lisa Lundström