Flow-läget man får under löpning känns likadant i både Finland och Sverige – risken att löpa för fort är ändå större på Östersjöns västra strand.

I mitten av december anmälde jag mig till Stockholm Marathon som  går av stapeln sista helgen i maj. Vid denna tidpunkt visste jag inte att jag i början av mars skulle befinna mig på Finlands ambassad i Stockholm som praktikant på pressenheten.

Att vara praktikant på ambassaden har varit mycket trevligt. Lagom mycket utmanande arbetsuppgifter,  trevlig miljö och fina arbetskamrater har garanterat min trivsel. Som en bonus får jag nu avsluta min tid i Stockholm med att springa Nordens största maraton den 30 maj.

Att springa i Stockholm känns i stort sett  likadant som att springa i Åbo. En stor skillnad gör ändå människorna som jag delar löpbanorna med. I Åbo får man springa ostörd och de som springer förbi under en månad kan man räkna med en hand.

I Stockholm är lite annorlunda. Här måste man ibland göra märkbara rörelser i sidled för att springa om andra eller väja för dem som kommer emot. I Stockholm är löparna även snabbare, eftersom det inte är ovanligt att någon springer förbi mig.

Landskapet i Stockholm smeker ögat

Eftersom det finns hetsare överallt, kan den egna löpplanen ibland ändras: rundan som skulle ha varit lugn med låg puls kan snabbt förändras till att man tar ut sig fullständigt med sammanbitna käkar och snor på kinderna. ”Jag måste ju kunna hänga med honom” eller ”nu kunde jag springa om henne” är mycket vanliga tankar under en löprunda.

Löpning har fått ett lyft i Finland under senaste åren, men ändå verkar löpkulturen i vårt västra grannland vara före oss. Lyckligtvis är skillnaden inte så beklagligt stor som inom fotboll, men ändå märkbar.

Landskapet är såklart också en stor del av njutningen i att springa. Åbo och speciellt stranden vid Aura å är en jättefin plats för löpning, men ärligt talat är Stockholm på en helt egen nivå. Havet som böljar överallt, otaliga broar och sceneriet som varierar hela tiden garanterar att det aldrig blir tråkigt på rundan.

Det negativa är att det verkar blåsa kallt hela tiden, speciellt under våren, och det verkade alltid vara motvind. Jag hoppas på gynnsammare väder  i slutet av maj, för maraton är ju en tillräckligt tuff prestation utan att Moder Natur spelar några spratt!

Arimo Laakkonen, högskolepraktikant vid ambassadens press- och kulturenhet