Tiden har, som vanligt, gått så otroligt snabbt, det är mer än två år sedan jag började jobba på vår ambassad i Stockholm. Nu är det dags att reflektera lite över de gångna åren.

Om språket

Jag minns fortfarande hur trött jag var i början. Visst tar det alltid lite mer energi när man börjar på ett nytt jobb, flyttar till en ny stad, inreder sitt nya hem osv. Men denna gång var också språket en utmaning. Jag kommer från helt finskspråkiga mellersta Finland och ärligt talat kom jag till Stockholm med endast min ”skolsvenska” i bagaget.

Särkilt i början är det ganska krävande när hjärnan måste jobba dubbelt så hårt hela tiden – man försöker uppfatta både olika uttal och nya ord samt själva substansen – och inte minst försöka utrycka sig själv på ett begripligt sätt om ofta mycket detaljerade eller komplicerade frågor. Mina arbetsuppgifter var och är fortfarande minst sagt mångsidiga och det var ganska jobbigt i början att samma dag syssla med t.ex. med säkerhetspolitiska frågor, utvidgningsfrågor eller ekonomiska krishanteringsfrågor. Jag föll bokstavligen i säng kl 21.30. Under de första månaderna drömde jag också ganska ofta på svenska, när jag vaknade hade jag en välformulerad fras på svenska i huvudet.

Att utveckla min svenska har varit en bonus med jobbet på ambassaden. Jag har länge känt mig lite handikappad och generad över att jag inte behärskade det andra inhemska språket bättre. Som sagt kommer jag från Jyväskylä i mellersta Finland, ett område som är helt finskspråkigt. På utrikesministeriet och mina andra utlandstjänster använde jag svenska sporadiskt, i enstaka brev samtal eller möten. Även om jag alltid har tyckt om svenska språket har det tyvärr inte blivit ett ”levande” språk för mig, vilket dessvärre verkar vara allför vanligt bland många finskspråkiga i Finland.

För mig är hela debatten om svenska språkets ställning i Finland, eller ”tvångssvenska” som några kallar det, ganska obegriplig. Svenska språket är ju en så väsentlig och integrerad del av vår historia och befolkning. ”Tvångssvenskan” har aldrig hindrat mig att lära mig andra språk, tvärtom. Jag tror inte att jag hade befunnit mig i det här yrket eller här på ambassaden om jag inte haft så kallad ”tvångssvenska” (personligen gillar jag bättre uttrycket ”älskningssvenska” som lanserades på Senja opettaa sinulle ruotsia -”Senja lär dig svenska” – som man kan följa på Facebook).

Ändå undrar jag varför jag och många andra finskspråkiga är så självkritiska och blyga när man talar just svenska, mer än med andra främmande språk. Kanske är det just det att svenskan inte känns så mycket som ett ”främmande språk” och man tycker att man automatiskt borde prata svenska bättre än engelska, franska eller något annat språk. När det inte fungerar väljer många att tiga på svenska. Vet inte. Men för mig känns det i alla fall jobbigare att säga fel på svenska än på engelska, franska eller på polska – jo, jag har också jobbat på vår ambassad i Warszawa och använde, utan större självkritik, min primitiva polska.

Om jobbet

Det har varit väldigt intressant och givande att arbeta som finsk diplomat i Sverige. Sverige och Finland är väldigt nära på olika nivåer, det finns många olika policyområden där vi har likadana åsikter och intressen och samarbetar mycket. Vi delar samma värderingar, traditioner och våra prioriteter är väldigt lika. Det betyder att dialogen mellan kollegor är öppen och direkt. Kollegor på UD och andra departement har alltid varit otroligt hjälpsamma, sakkunniga och trevliga att samarbeta med.

Om man tänker på jobbets innehåll kanske mest kännetecknande har varit EU-agendans fokus på ekonomiska och finansiella frågor under de senaste åren. Europeiska rådet som jag följer har koncentrerat sig på de här frågorna vilket för mig betytt ganska många timmar med ESM, finanspakten, bankunionen, EU:s långtidsbudget etc. Det har varit utmanande men också mycket intressant.

Om livet på Östermalm

Livet på Östermalm där jag bor är bekvämt, lugnt och konservativt. Östermalmsborna är mycket trendiga men samtidigt ganska homogena när det gäller t.ex. mode. 2010 noterade jag att alla hade mössa med pälstofs, 2011 gällde Hunter-gummistövlar och 2012 bar alla en lätt dunjacka. 2013 vet jag inte ännu, några förslag? Jag måste erkänna att jag inte har varit helt immun mot grupptrycket – nuförtiden har jag ett par Hunter-stövlar och tycker att det är helcoolt att gå i dem – även på stan.

Stockholm är en underbart grön stad med frisk luft från havet, fina skogar och skärgård i närheten. Jag tror att de är viktiga trivselfaktorer för de flesta finnar. På det sättet liknar Stockholm och Helsingfors varandra. I både städerna finns det ganska lugn atmosfär och väl fungerande kollektivtrafik- man kan ha en mycket hög livskvalitet i både staderna. Å andra sidan är Stockholm större och mer internationellt och multikulturellt med många fina stadsdelar som har sin egen karaktär. Det kommer jag att sakna.

I sommar är det dags att återvända till Helsingfors. Med mig ska jag ta många fina upplevelser och inte minst svenska språket. Även om mitt arbete med svenskan fortsätter, tror jag nu att jag kan säga att svenskan har blivit ett ”levande” språk för mig.