Knappt 30 kilometer från Stockholm ligger Hamra gård. Där vet man hur juver ska mjölkas effektivt.
Mjölkningsrobotens hand närmar sig kons juver med beslutsamhet. Roboten tvättar juvret och spenarna, tar lite mjölk och fäster mjölkmaskinens mjölkkoppar på spenarna utan mänsklig hjälp. Ko nummer 6175 tar det lugnt och låter maskinen göra sitt jobb. Sju minuter senare är mjölkningen över och 6175 kan göra vad hon vill: äta, sova eller gå ut och sträcka på klövarna.
För boskapsskötaren är arbetet i en robotladugård är helt annorlunda än den traditionella maskin-mjölkningen. Ljudet från mjölkningsroboten påminner trots allt om den gamla mjölkningstekniken med sitt pysande och dunkande.
Produktutveckling och finländska spioner
Jag befinner mig i robotladugården på Hamra gård, som ligger i Tumba cirka 30 kilometer sydväst om Stockholm. Kossorna är vana vid att gårdens dörrar är öppna för besökare. Mitt besök är ett av årets totalt 4 000.
Hamra blev ett demonstrations- och forskningslantbruk redan år 1894, då uppfinnaren Gustaf de Laval köpte gården. Ingenjören de Laval utvecklade till exempel en tidig mjölkningsmaskin. I slutet av 1800-talet försökte man på gården producera tuberkulosfri mjölk åt stockholmarna. Nuförtiden ägs gården av multinationella koncernen DeLaval. Företaget har en stor marknadsandel även i Finland, så Hamra-ingenjörernas innovationer påverkar hur finländska kor mjölkas.
Gården tar också emot ”spioner” från Finland. Varje år knegar ett par agronomstudenter från Helsingfors universitet på lantbruket.
Terminalarbete och fysiska ansträngningar
I robotladugårdens kontor visar arbetsledare Linda Thulin detaljer om ko nummer 6175 som kommit upp på datorns skärm. Kon heter egentligen Greta och har fött tre kalvar. Greta kommer för att mjölkas 2–4 gånger per dag och ger ungefär 35 liter mjölk om dygnet, vilket är nära genomsnittet för Hamrakossorna. Thulin kollar på datorskärmen att det inte finns något onormalt i mjölkningstätheten eller i mjölkens kvalitet.
Även kons brunst övervakas automatiskt. Mängden av progesteron i mjölken mäts och enligt resultatet schemaläggs insemineringen av boskapsskötare.
Arbetet i robotladugårdens är lättare, men i gårdens andra båsladugård kräver mjölkningen och allt annat arbete en fysiska insats. Å andra sidan så får man vara beredd att hugga i också i robotladugården, till exempel då kor på över ett halvt ton ska flyttas till en spilta för att kalva, berättar Thulin.
En boskapsskötare känner sina kor personligen
Thulin känner inte alla 240 kor på Hamra. I de familjer där hon följt aveln noggrannare känner Thulin alla från den nyaste kalven till mormors mormors mormor. Kalvar som varit hjälplösa och behövt särskild vård känner boskapsskötarna bättre som vuxna kor.
Kornas karaktärsdrag är svåra att dela in i fack. Vissa är blyga och drar sig tillbaka, andra är sociala såväl med människor som med sina artfränder. Thulin anser att de korna är underbara – en del kan vara rädda av sig, men de är aldrig elaka. För kor är det sociala nätverket viktigt och till exempel sovplatser och båsgrannar utses enligt rangordningen i gruppen.
Kofamiljer som försökskaniner
Korna på Hamra Gård tycks ha blivit förädlade även till teknokrater. De måste flera gången under sin livstid vänja sig vid nya mjölkningsroboter. Gårdens teknik är alltid lite oslipad då man försöker inspirera lantbrukargäster med mjölkningsinnovationer.
Just nu måste korna anpassa sig till en mjölkningsrobot som manövrerar dem att stå med klövarna något bredare isär än tidigare för att roboten ska komma åt juvret bättre. I Hamras uppfinnarladugård slipas som bäst på en mjölkningskarusell, men dit är det tillträde förbjudet.
Om svenskarna är entusiastiska mjölkningsingenjörer, så är finländarna entusiaster på att dricka mjölk. År 2010 konsumerade finländarna i genomsnitt 126,6 liter mjölk per person, medan svenskarna nöjde sig med 96,9 liter.