Måndagen den 11 september 2012 förändrades mitt liv för alltid: jag blev matte till en liten taxvalp. Och som många andra små varelser har hans inflytande varit mångfaldig jämfört med hans storlek.

Jag hade planerat att skaffa hund redan länge och eftersom vi hade haft hundar i mitt barndomshem hade jag inga falska illusioner om hur det är att ha en liten valp hemma. Jag visste att det skulle bli korta nätter och gula pölar på mattorna i början. Det skulle bli morgonpromenader i ösregn och annorlunda prioriteringar när det gäller fritid. Och så blev det.

Livet med valpen har blottat helt nya sidor av Stockholm och stockholmarna. Hur tyst staden är klockan 7 på en söndagsmorgon. Hurdant spektakel det är när kajorna kryper till kojs och hur träden vid esplanaden sen tystar. Hur många parker med tillräckligt många skräplådor Stockholm har, och dessutom fina hundrastplatser, hundvänliga restauranger och även hundcaféer. Snälla konduktörer i spårvagn som alltid har ett vänligt ord också till valpen. Tidningsbuden som redan känner igen oss när vi träffas i porten kl. 5.30. Hundägarna i de närmsta kvarteren som bildar ett eget nätverk. Det är en konstruktion där man i första hand är känd för sin hund – alltså jag är Valpens matte Laura, i denna ordning. Min hundvokabulär har exploderat, jag pratar nästan flytande om trampdyna, kennelhosta och taxars ärftliga sjukdomar.

Det jag hade inte väntat mig var hur mycket positiva reaktioner valpen skulle väcka hos mina medmänniskor. Det har verkligen varit nästan översvallande, men på mycket fint sätt. Hussar och mattar till gamla eller redan bortgångna hundar har stoppat oss på gatan och börjat berätta om sina vovvar. Och till slut önskat oss det allra bästa, “Du kommer att ha så många fina år med honom!”. Tårarna har varit nära både hos dem och hos mig. Sen finns det de som planerar att bli hundägare och som är intresserade av varifrån valpen kommer och hur vi har anpassat oss. Och andra valpägare som vi bytt erfarenheter med om valplivet och till exempel bästa hundrastplatser för valpar i Stockholm. Och sen är det naturligtvis barn som vill klappa honom och veta vad han heter och hur gammal han är och varför har han så stora öron och vad han äter och hur stor han ska bli. Nästan alla som kommer emot på gatan ler när de ser Valpen.

Nå, naturligtvis finns det alltid någonting att förbättra. I jämförelse med antal soptunnor i parker och jättesnygga hundbajspåsar och -påshållare ser man överraskande mycket hundlämningar på gatorna. Att resa mellan Sverige och Finland med valpen har visat sig att vara ganska komplicerat – Schengenavtalet verkar garantera fri rörlighet för alla, utom sällskapshundar. Hunden måste ha pass och ett antal olika vaccineringar och medicinering med väldigt korta giltighetstider. Och även om jag är en stark förespråkare för djurhälsa måste jag erkänna att jag har tittat på Finlands karta och undrat, lite sarkastiskt, om sällskapshundar från Sverige på riktigt är det största hoten mot finsk djurhälsa… En negativ sak till: vägsalt. Svenskar verkar gilla salt inte bara i maten utan också på trottoarer. Det tycker jag inte om – det är en plåga för små hundtassar men också för mattes skor.