”Tack och förlåt”

1

Dryga tre år har kommit till sin ände och det börjar vara dags att se tillbaka på min tid i Sverige som försvarsattaché. Hur skall jag då sammanfatta tiden? Ifall jag ville uttrycka mig kort och kärnfullt kunde jag använda min farmors uttryck ”Tack och förlåt” när hon avslutade ett besök. Men det finns väl skäl för ett något utförligare bokslut.

Katarina Pettersson, överste Manu Tuominen, Christin Gardberg och överste Anders Gardberg tog emot gästerna på Försvarsmaktens traditionella flaggfest på Finlands ambassad i Stockholm den 4 juni 2014.
Katarina Pettersson, överste Manu Tuominen, Christin Gardberg och överste Anders Gardberg.

Jag började min uppgift som försvarsattaché 29 mars 2011, samma dag som Sverige beslöt att delta i Libyen-operationen Unified Protector. Redan då kunde jag notera att den även av rikssvenskar omhuldade åsikten att det alltid ältas och diskuteras förrän beslut, inte alltid stämmer. Tiden mellan förfrågan, planering, beslut och verkställande var exceptionellt kort och kunde räknas i timmar och dagar.

Våren 2011 var Sverige ännu i inledningsskedet av århundradets största försvarsreform, som beslutats två år tidigare. Ett av mina första iakttaganden våren 2011 var den handlingsvilja och optimism som rådde såväl inom försvarsmaktsledningen som bland officerare, trots att det fanns otaliga öppna frågor.

Inställningen var att man hade ett beslut och nu skulle man genomföra det. Men än mer imponerades jag av den höga – och i mitt tycke positiva – debattkultur som fördes avseende genomförandet, även om den skedde mest i en mindre krets, på seminarier och på nätet, främst mellan “närmast sörjande”. Om detta skrev jag bloggen ”Om skillnader i svensk och finsk försvars- och säkerhetspolitisk debattkultur” på ambassadens sidor 2012.

Vid tiden för bloggen, under den senare hälften av 2012, pågick dock en förändring i debatten, dels genom ÖB:s utspel i Almedalen om behovet av långsiktig finansiering av försvarsmakten, dels genom debatten om ”en veckas försvar” samt slutligen genom den ”Ryska påsken”2013 som slutligen lyfte upp försvarsdebatten till att vara mer än ett ”särintresse”. Krisen i Ukraina har bidragit till att ämnet säkerhets- och försvarspolitik – mot alla odds – kan bli ett tema i riksdagsvalet i september.

Bakgrunden till debatten ligger främst i de stora omställningarna som det svenska försvaret genomgått under de tio–femton senaste åren. Omställningen har skett fördolt för de flesta, då media inte i större utsträckning har visat något intresse för försvarsfrågor. Symptomatisk är väl underrubriken för en av böckerna som skrivits i ämnet: ”Konsten att lägga ned ett försvar utan att någon bryr sig”. När så allmänheten plötsligt blir varse om att det försvar de engång tagit för givet nu förändrat skepnad och inte motsvarar de förväntningar man har, har det uppstått en förvirring som återspeglas i debatten.

En annan orsak till debatten torde ligga i de vitt åtskilda beskrivningarna som förs fram om försvarsreformen. Regeringsföreträdarna talar ofta om reformen i termer, som om den redan var fullt genomförd, medan oppositionspolitiker och ett flertal försvarsbloggare talar i apokalyptiska termer om ”systemkollaps” och stora brister. Mellan dessa synpunkter har vi sedan ÖB och försvarsmaktsledningen, som på bästa sätt försöker gjuta mod i trupperna samtidigt som de försöker påvisa uttalade resursbehov, utan att för den skull förfalla till defaitism eller bli beskyllda för att föra budgetförhandlingar via media. Som ett resultat av dessa olika utgångspunkter talar många debattörer oftare förbi varandra än med varandra.

Den svenska säkerhetspolitiska debatten har också väckt intresse i Finland och haft vissa ”spill-over” effekter. Om denna debatt varit orsaken till det ökade intresset för ett svensk-finskt försvarssamarbete eller en följd av detta låter jag vara osagt. Faktum är dock att våra länders bilaterala samarbete för tillfället är i kraftig medvind och har en verklig utvecklingspotential. Samarbetet har också ett brett politiskt stöd över partigränserna i båda länder. En av orsakerna till detta breda stöd är säkert det att Nato-förspråkarna i båda länderna sannolikt ser samarbetet som en bit på vägen mot ett medlemskap, medan motståndarna verkar se det som ett substitut.

Är det då något som jag inte kommer att sakna? I alla fall svensk byråkrati, läs till exempel min första blogg sommaren 2011 om vådan av att få en bil besiktigad. Men trots alla fina intentioner om ett friktionsfritt nordiskt och bilateralt samarbete så finns det fortfarande en hel del byråkrati att ta tag i också inom svensk försvarsförvaltning. Jag har under mina tre år till exempel förundrat mig över logiken i att vi på finska ambassaden skall ansöka om tillstånd från svenska sjöfartsverket (!) för ett finskt militärflyg att landa på svenska försvarsmaktens flygfält.

När sjöfartsverket väl fått vår ansökan förmedlar de den till svenska försvarsmakten som behandlar den och meddelar svaret till sjöfartsverket som sedan i sin tur meddelar oss på ambassaden för vidare befordran till finska flygvapnet. Eventuellt är detta en följd av den svenska satsningen på att skapa jobb, för visst har proceduren en sysselsättande effekt, men man kan ifrågasätta produktiviteten i allt arbete som görs. Även om byråkratin till vissa delar har förenklats under mina tre år här skulle det ännu finnas mycket att göra för att effektivera och förenkla förfarandet.Vad tar jag då med mig när jag åker hem? I alla fall svenskt kaffe a´la Arvid Nordqvists Franskrost eller Zoegas Skånerost för att slippa blaskig finsk Juhla-Mokka. Men först och främst ett brett vän- och kontaktnät, såväl ”in real life” som på mikrobloggen twitter (som förresten är ett av de bästa inhämtnings- och förmedlingsredskapen av information).

För det andra fina minnen såväl för mig som för min familj både från livet i Stockholm och från alla resor i hela Sverige, från Riksgränsen till Blekinge. Men för det tredje, alla möjligheter till debatt och diskussion och högklassiga seminarier som har fördjupat min insikt och givit mig ett stort intresse för svensk (försvars)politik. Det enda som grämer mig är att jag kommer att missa riksdagsvalet ”live” i september, men jag kommer att sitta naglad vid datorn kvällen den 14 september, var så säkra.

Kommentit

L. 7 vuotta sitten

Tackar för de sedvanligt goda, skarpa och humoristiska påpekanden som är så vanliga från vår vän Anders Gardberg. Vi är många som önskar hans fru och han själv en riktigt trevlig sommar och säger på återseende, goda vänner ! Tack.

Leave a Reply