Snart kommer hon, den rysliga Mårran! Snabbt, händerna framför ögonen och ett stadigt tag om pappas hals. Jag sitter i hans trygga varma famn och lyssnar på historien om Knyttet som övervinner sin rädsla, dansar en vild krigsdans och hugger tänderna i Mårrans svans. I ett nafs blir skräckhistorien en romantisk berättelse. Äntligen möts Knyttet och Skruttet, äntligen får de varandra!

Tove Janssons böcker förtrollade mig som fyraåring och kärleken till dem består. Pappa läste dem högt för oss barn – vi kunde inte ännu själva tyda texten som var skriven med Toves sirliga handstil. När han inte hann läsa för oss fick vi nöja oss med att titta på bilderna. Men bilden av Mårran hoppade jag alltid snabbt över. Den vågade jag inte ens snegla på om inte pappa var med.

Alla har vi en relation till Tove Jansson. Vi har läst hennes bilderböcker som barn, och för våra barn. Vi har skrämts av den kusliga Mårran, skrattat åt kavata Lilla Mys upptåg och fängslats av äventyrslystna Muminpappans hisnande expeditioner. Men Tove Jansson var mer än bara mamma till Mumintrollen. Hon var en mångsidig konstnär, författare, illustratör, serietecknare, scenograf.

Tove – en bestående idol

Det känns som att Tove alltid funnits i mitt liv. Bilderböckerna byttes så småningom mot hennes romaner – den första jag läste var Kometen kommer. Jag blev omedelbart fängslad av det fasliga och spännande äventyret. Också Muminpjäsens underbara sagovärld på Svenska Teatern och serierna i Hufvudstadsbladet kittlade min fantasi. För min dotter läste jag min egen barndomsfavorit Vem ska trösta knyttet? och alla de andra fantasifulla bilderböckerna.

Men mitt allra finaste Tove-minne fick jag i vuxen ålder då jag träffade henne i egen hög person. Tove hade fyllt 80 på hösten och jag skulle fylla 30. Jag jobbade på Millesgården som arrangerade en Tove Jansson-utställning. Utställningen fokuserade på hennes målningar och serier och visade en lite mindre känd sida av Toves livsverk. När utställningen var över skulle tavlorna returneras till sina ägare i Finland, och då passade det ju utmärkt att skicka en finsktalande museimedarbetare att transportera dem.

I en vecka susade jag runt i Millesgårdens Volvo fram och tillbaka på slaskiga januarivägar i södra Finland mellan Åbo och Kyrkslätt. Jag träffade samlare, museichefer samt Toves vänner och släktingar som hade lånat ut sina konstverk till utställningen. Sista dagen skulle jag returnera tavlor till Tove själv.

Sympatiska Tove

Tove Jansson bodde i en tornateljé i Ulrikasborg. Jag oroade mig över hur jag skulle hitta parkeringsplats, hur jag skulle få upp alla tavlor längs de trånga trapporna, vad som skulle hända ifall jag tappade en tavla, vad Tove skulle säga om jag handskades oprofessionellt med tavlorna. Jag var helt enkelt nervös för att träffa min stora idol.

Som tur var ställde min storebror upp och hjälpte mig med transporten. Han hittade en parkeringsplats precis utanför Toves hus och tillsammans bar vi upp tavlorna till vindsvåningen. Flåsande och svettiga i våra vinterjackor ringde vi på dörrklockan. En liten, gråhårig och glad Tove öppnade dörren och bakom henne stod Tuulikki Pietilä och höll ett öga på läget. Jag frågade försiktigt var vi kan placera tavlorna och Tove svarade att äsch, det där gamla skräpet, ställ det där mot väggen någonstans.

Mötet med min idol gick så mycket bättre än jag vågat föreställa mig. Hon till och med signerade var och en av de åtta böcker jag släpat med mig till tornet: Till kära Pia, kram, Tove.