Blandskogszonen

En tioårig finlandssvensk pojke ligger på sin säng med en världsatlas på kudden. Höstens bleka solstrålar träffar kartbokens pärm och avslöjar de stora luftfickorna som pryder pärmytan. Boken är slarvigt inplastad.

Högskolepraktikant Niklas Kurki
Högskolepraktikant Niklas Kurki har varit intresserad av geografi sedan barnsben. Till vardags studerar han företagsekonomi vid Hanken Svenska handelshögskolan samt statsvetenskap vid Helsingfors universitet.

Mina första lektioner i geografi vid Sundom skola, ett svenskspråkigt lågstadium i Österbotten, har get mig en del att smälta den senaste tiden. Det blev exempelvis tydligt att Stockholm, där jag som liten såg farfar springa ett antal maraton, inte trots allt är Finlands huvudstad. Jag öppnar boken och hittar snabbt en karta över Skandinavien. Norge, Danmark och Sverige, men Finland syns inte till. Det här blir jobbigare än jag trodde, hinner jag tänka. Två sidor framåt läser jag ”Norden” och ja, där är Finland i all fall med – lättnad.

På nedre delen av uppslaget finns det en karta över Nordens vegetation. Pupillerna rör sig livligt. Blicken fastnar på blandskogszonen (Boreo-nemoral). I blandskogzonen domineras vegetationen av gran och tall. På bördigare marker återfinns bok, ek, ask och alm liksom klibbal på fuktigare platser. Jag börjar följa zonens övre och nedre gräns utan att blinka.

I väst börjar blandskogszonen vid norska Ålesund varefter den håller sig nära den milda norska kusten. Ungefär vid byn Sognalstrand flyr zonens södra gräns plötsligt in i landet för en kort stund snabbt påföljd av den norra gränsen. Lövskogszonen (Nemoral) har ockuperat Norges sydligaste spets . Att kalla och bergiga Norge får ha en vegetationszon söder om blandskogszonen känns direkt orättvist och är omöjligt ta in så jag låter blicken vandra vidare.

Efter att ha omfamnat Oslo med omnejd ser jag hur blandskogszonen bryter in i Svearike – AAAHH! Med ens finns det oceaner av bördig och välkomnande mark. Uppfyllda av det nyfunna paradiset tar blandskogszonens norra och södra gräns avsked varandra med lång och innerlig kram.

Ja det är bara att breda ut sig tydligen. Fast västkusten är nästan för behaglig, så den södra gränsen håller sig i inlandet. När de skånska slätterna skymtar är det tvärstopp. Här dominerar lövskogen, totalt – bäst att vända in i landet och sätta kursen mot lagom soliga östkusten. Samtidigt ser jag hur den norra gränsen vandrar med prövande kliv norröver.

Det är nog viktigt att ta det lugnt och metodiskt när man som blandskog jobbar norrut. Känns det som att granen och tallen vill börja dominera allt för mycket där man far, ja då får man titta på det och föra en dialog ifall det är bättre att barrskogszonen ovanför (Boreal) tar över. Efter flera ömsesidiga diskussioner så känns det bäst för båda zonerna ifall Gävle blir den nordligaste gränsen. Blandskogens norra gräns blickar nu ut över Ålandshav och det oändliga vimlet av skär, holmar, och öar som fortsätter ända till Finlands sydvästra kust – nu får man äntligen jobba på riktigt.

För jag tänker att öar måste vara svåra att beskoga. Det måste vara ett gediget hantverk som kräver en vetenskaplig precision. Ekvationen måste ha åtskilliga variabler. Men vinden lär nog vara en av de viktigaste. Den genomsnittliga vindhastigheten samt dess riktning på en given plats påverkar säkert direkt var och vad det ska växa. Enligt denna logik bör man undvika allt för öppna platser och föredra vindskydd. Lättare sagt än gjort på havet, tänker jag. Nu skymtar Finlands fastland. Jag rättar till mig i sängen.

Landstigningen i Egentliga Finland känns nog naturlig. Påminner säkert om Uppland. Men sen tänker jag att något händer. Den annars så medgörliga barrskogszonen har en annan stolthet här. Säkert för att det inte finns någon förförisk skog med endast flummiga ädellövträd som har näsan upp i vädret. Men barrskogszonen är allt annat en halsstarrig. Den förstår att det är för milt i Egentliga Finland och Nyland för att hålla tillbaka lövträden. Barrskogszonens insiktfullhet ger ny energi åt blandskogzonen; barrskog och blandskog, tillsamman är vi starka. Nu går det undan – Nystad, Nådendal, Reso, Åbo, Salo, Lundo, Pargas, Nagu, Ekenäs, Hangö, Karis, Sjundeå, Lojo, Vichtis, Kyrkslätt – allt täcks med precision hela vägen! Nurmijärvi, Esbo, Helsingfors, Vanda, Hyvinge, Kervo, Sibbo, Borgå, Kotka, Kouvola, Pernå, Lovisa, Fredrikshamn. Tall, bok, gran, ask, alm, al, björk, tall, bok, ask, ek, tall, gran, björk, gran, tall, ek, bok, gran asp, alm, ek, gran, tall, björk.

Pojken stänger tvärt kartboken – det var visst andra läxor också.

Text: Niklas Kurki